Stockholms kommun

Stureby

Jag växte upp i en hyreslägenhet på Sågverksgatan i Stureby. Foto: Torgny Lilja (2003).

Stureby är en förort tre kllometer från Skanstull i Stockholms inner­stad. Kom­mundelar söder om innerstan brukar man kalla söderort. Namnet Stureby anspelar på slaget vid Brännkyrka, där Sten Sture den yngre den 27 juli 1518 besegrade Kristian II, som hade belägrat den svenska huvudstaden.

Sågverksgatan

Mina föräldrar flyttade på 1950-talet till en tvårummare i Stureby. Här växte jag upp under det följande decenniet. Från hörn­lägen­heten på Sågverksgatan har jag mina tidigaste barn­doms­minnen. I dess omgivningar gjorde jag mina första utflykter. Här började min resa.

Vi bodde i hörnlägenheten på andra våningen.
Foto: Torgny Lilja (2003).

I huset bredvid fanns ett tryckeri, en sybehörs­affär, en tobaksaffär och en livs­medels­butik. Tobaks­affären sålde även serie­tidningar och serie­album. I fönstret fanns löpsedlar och reklam för kioskdeckare i serien ”Manhattan”. Jag föreställde mig Manhattan som en avlägsen plats med höga skyskrapor och bestämde mig tidigt för att resa dit.

På söndagsskolans julfest 1967 står jag bredvid min vän Marie.

På 60-talet fanns bara en svartvit TV-kanal. Jag brukade främst titta på Utbildningsradions program på morgnarna och Tekniskt Magasin. Det fanns ännu inte många barnprogram, men 1965 såg jag en tecknad film om en björn som hette Bamse. Jag följde även det amerikanska Apollo-projektet, som brukade ha ett sammandrag från den senaste uppskjutningen.

Den unge reportern påverkade mitt yrkesval.

Matbutiken, där jag köpte min första glass, finns kvar idag.
Foto: Torgny Lilja (2003).

Jag tillbringade flera år på Sturebyskolan.
Foto: Torgny Lilja (2003).

Jag och Rikard W på mellarsta raden (2 o 3 fr h) var bäst i klassen i mellanstadiet.
Vår klassföreståndare hette Eivor (mellersta raden, 1 fr v).
Foto (c1973).

En gammal kvarnsten ligger vid vägkanten nära Sturebyhöjden.
Foto: Torgny Lilja (2003).

Frank Sinatras My Way kom 1969.

När jag hade lärt mig hantera mina föräldrars radiogrammofon lyssnade jag snart igenom det mesta av deras skivsamling. Här fanns både 78-varvare och nyare EP-skivor. När föräldrarna skaffade stereo växte skivsamlingen med ytterligare ett antal titlar. Till skillnad från mina jämnåriga kände jag ännu inte till så mycket annan populärmusik än The Beatles, som man ibland kunde höra på radio, och som mina föräldrar ogillade.

Så småningom upptäckte jag även Frank Sinatras musik, som jag önskade och fick i julklapp. Jag lärde mig snabbt flera av hans texter. Det gick så långt att lärarna i skolan började klaga på mitt amerikanska uttal:

– Det heter inte gatt och natt. Det heter gott och nott, sa engelskaläraren.

En dag blev jag bekant med några amerikanska barn, som hälsade på hos sin svenska morfar. När jag kom hem sa jag:

– Mamma, de har samma dialekt som Frank Sinatra.

Inte undra på att vi blev goda vänner.

Jag träffade mina amerikanska vänner våren 1974.

Flickan på balkongen

När jag var 13 år, hade jag nästan alltid en tennisboll med mig utomhus, om det var barmark. En morgon tog en av mina amerikanska vänner bollen och sprang iväg. Efter­som jag var en snabb sprinter, trodde jag inte han skulle hinna särskilt långt, men när jag var ikapp, slängde han bollen till sin lille­bror.

De sprang hastigt i sicksack mellan husen, tills vi stod framför pojkarnas port. Plötsligt kastade en av dem upp bollen till en balkong, där deras stora­syster, som jag aldrig hade sett förut, fångade den med en lyra.

”Den bollen får jag inte tillbaka”, tänkte jag. Då tryckte hon tennis­bollen till sitt hjärta och kastade den till mig. Det blev början på en lång vänskap, och vi brev­växlade länge på engelska. Det var ett av de betydelse­fulla ögon­blicken i mitt liv. Där och då föddes drömmen om Kalifornien.

Mina lekkamrater besökte sin morfar på Bjulevägen.
Foto: Torgny Lilja (2003).

 

Till toppen