United States of America

Kalifornien

Santa Barbara ligger i Santa Barbara County i Kalifornien, den befolknings­mässigt största och till ytan tredje största del­staten i USA. Kalifornien, vars största städer är Los Angeles, San Diego, San José och San Francisco, gränsar till Oregon i norr, Nevada i nordöst, Arizona i sydöst och Mexiko i söder. Delstaten inne­fattar både den högst (Mount Whitney) och den lägst (Death Valley) belägna platsen i USA, om man inte räknar Hawaii eller Alaska.

Officiell flagga för delstaten Kalifornien.

Los Angeles

Efter att ha flugit en hel dag från Newark på den amerikanska öst­kusten närmade jag mig äntligen slut­destinationen i Kalifornien.

Jag flög med flygbolaget Continental via Newark, New Jersey.

I ankomsthallen i Los Angeles kände jag mig villrådig och vilsen. Då hörde jag en röst säga mitt namn i hög­talalarna.Vid fönstret stod en kvinna framför en mikrofon. Hon hade blå uniform med guldfärgade knappar och gyllene vingar.

– Hur kan jag hjälpa dig? sa hon, när jag kom fram till disken.

Jag sa att hon gärna fick ringa min värdfamilj och säga att jag var sen.

– Något mer? sa kvinnan. Kan jag skriva upp mitt telefon­nummer någonstans?

Det visade sig att jag hade missat anslutnings­flyget från American Eagle. Nästa avgång var morgonen därpå. Bagaget fanns redan på flygplatsen i Santa Barbara, så jag kunde inte ta flyg­bussen. Jag bästämde mig för att söka upp Hacienda Hotel El Segundo, som kvinnan hade tipsat om.

I ankomsthallen hörde jag mitt namn från högtalarna.

Nästa morgon gick jag upp klockan tre för att vara tidigt på flygplatsen. Jag hade bara sovit två timmar. När jag kom till incheckningen var det en jätte­lång kö fram till disken. En man i blå uniform pekade på min ryggsäck.

– Har du bara det där bagaget? sa han

– Ja! sa jag.

– Då kan du gå före i kön, sa mannen och lyfte på bandet till köerna.

Sedan återstod bara att vänta.

American Eagle hade flera Saab 340B i sin flotta.

American Eagle är en lokal samarbets­partner till American Airlines. För att komma till flygbolagets terminal måste man gå över själva flygfältet. Det fick man inte göra själv, utan man måste vänta på en steward.

På planet, som var av typen Saab 340B, fanns tre passagerare och lika många besätt­nings­män. Vi flög på låg höjd längs Kaliforniens kust­linje, där man kunde se detaljer i land­skapet.

Från luften kunde man se småbåtshamnen L.A. Marina Del Rey.

Efter ett tag kom stewarden och frågade om jag ville ha något att dricka. Jag bad att få en sockerfri ginger ale utan koffein. Det tog två minuter, innan jag hade en flaska Canada Dry Diet Ginger Ale öppnad och serverad i ett glas med is på mitt utfällbara bord. (Jag hade sett att passageraren längre fram beställde detta.)

Santa Barbara County

Efter en timme i luften landade vi på flygplatsen utanför Santa Barbara, som är adminstrativt säte i Santa Barbara County. Subtropisk värme slog emot mig när jag klev ut från planet.

Passagerare på väg ut till ett Saab-plan på Santa Barbaras flygplats.

Det tog inte lång tid att hitta mina resväskor inne i ankomsthallen. De hade stått där sedan kvällen innnan. Snart satt jag i en taxi. Jag såg höga palmer och en pelikan, som flög längs en kanal vid sidan om vägen.

Utanför flygplatsen var det inte svårt att hitta en taxi.
Foto: Torgny Lilja (2008).

W. Canon Perdido St.

När vi kom fram till Canon Perdido, den glömde dalen, hade chauffören svårt att hitta adressen. Han slog av taxametern och körde ett varv runt kvareret, innan han slutligen stannade.

En skylt ett plank varnade för hunden, som började skälla, när jag försökte få kontakt med någon i huset. Till slut kom husets ägare och hälsade mig väliommen. En stund senare kunde jag ställa ifrån mig väskorna i ett rum på andra våningen. Det såg ut att vara en ombyggda altan.

På West Canon Perdido Street 629 bodde jag i ett rum på andra våningen.
Foto: Torgny Lilja (2008).

Gatunamnet är felstavat på trottoaren.
Foto: Torgny Lilja (2008).

Den natten var en av de få som var så varm att jag kunde sova med öppna fönster. Jag ställde klockan på ringning, eftersom jag skulle passa en tid på college nästa förmiddag. Små nötter dunsade längs yttertaket.

När jag vaknade lång tung dimma över staden. En tupp gol på avstånd, medan husets hund, Rocky, skällde på allt som rörde sig. Eftersom rummet saknade både inner­tak och isolering i väggarna blev det ofta mycket kallt nattetid, ibland ner till 12 grader, varefter temperaturen steg till 28 grader på förmiddagarna.

En grön papegoja, som satt i en bur på verandan, gnolade ”Tamborito i Panama, Tamborito, Tamborito...” Hur fågeln lärt sig sången är oklart, men sanno­likt hade både gojan och Taubes ”Pepita dansar” latinska rötter.

Mitt rum hade en ganska spartansk inredning.
Foto: Torgny Lilja (2008).

En natt fick jag syn på en prärievarg, som sprang och nosade inne på grannens tomt.

”Vad gör deras hund ute så sent?” tänkte jag.

Först när djuret sprang nerför gatan såg jag att det var en coyote.

Busshållplatsen var belägen nära huset på West Canon Perdido.
Foto: Torgny Lilja (2008).

Fria bussresor

En buss­hållplats fanns inte långt från huset, där jag bodde. Det kommunala buss­bolaget hette Santa Barbara Metropolitan Transit District (MTD), och linjen jag åkte med på morgnarna var 17 — Lower West/SBCC.

Bussen gick en gång i halv­timmen, och resan till college tog ca fem minuter. Fria buss­resor ingick i termins­kortet, som var giltigt även under jul­uppehållet (15 december—21 januari). Priset var annars $1.25 för en enkel biljett.

Många dagisbarn brukade åka med bussen på morgonen, varför man måste vara snabb om man ville ha sittplats. Under helgerna var bussen mindre. Då brukade passagerarna säga ”thank you” till chauffören, innan de klev av.

Efter kvällsföreläsningar hände det att jag missade sista bussen eller att den uteblev. Vid sådana tillfällen var jag tvungen att gå hem i totalt mörker, eftersom många gator i Santa Barbara saknar belysning. Efter ett tag skaffade jag en fick­lampa, som jag hade i rygg­säcken, tills jag behövde den.

En vanlig busstyp i Santa Barbara var Gillig Diesel-Electric Hybrid.

Någon gömmer sig

En kväll, när jag kom ut från badrummet, upptäckte jag att huset där jag bodde var omringat av poliser. En bil med varningsljus stod uppställd på trottoar­kanten, medan Rocky gick till attack mot polis­hunden inne på tomten.

— Ta bort er hund från min hund, skrek en av poliserna till hyresvärden som kommit ut på verandan.

En polisman har klivit ur sin bil.
Foto: Torgny Lilja (2008).

Eftersom jag var ensam i den uthyrda delen av huset, gick jag ner för inner­trappan och låste ytterdörren. Sedan släckte jag lampan för att se vad som hände utanför.

— Får vi komma in och titta? frågade en av poliserna.

— Ni kan få inspektera badrummet, inget annat, sa hyresvärden sturskt.

— Vi tror att någon gömmer sig på övervåningen. Nyss var det tänt, men nu är det släckt.

— Det är ingen där, sa hyresvärden.

Jag började känna en viss oro över att en okänd person kunde finnas i något av rummen intill. Samtidigt visste jag att polisen antingen måste ha tillstånd från en person i bostaden eller en order om husrannsakan för att få gå in.

”Hoppas de genomsöker hela huset”, tänkte jag.

Poliserna valde dock att tro på hyresvärden och stannade utanför. I samma ögonblick vaknade papegojan i buren och började hojta för full hals:

– Hallå! Hallå!

Den natten sov jag med lamporna tända och teven påslagen. Dörren till mitt rum gick nämligen inte att låsa.

På väg till centrum passerade jag St Vincent Avenue.
Foto: Torgny Lilja (2008).

House rules

På kylskåpet i köket satt en pappers­lapp, där någon hade textat ”HOUSe RULeS” med stora och små bokstäver. Det var allmänna regler, som inte ingick i det ordinarie hyres­avtalet.

Enligt en av punkterna fick man bara använda tvättstugan på lördagar. Ibland hände det att hyresvärden inte var hemma på helgen, medan Rocky vaktade tomten. Då blev det problem att komma åt tvätt­maskinen i garaget.

Hunden var mycket folkilsken. Varje vardagmorgon skällde den minst en halv­timme på sopåkarna, innan de kom fram till vårt hus och ytterligare en halvtimme efter att de hade åkt vidare. Hunden brukade också skälla på mig, när jag kom hem från college.

Andreas, en annan svensk som bodde i huset, sa att Rocky hade bitit honom, när han var nyinflyttad.

– Han är 12 år gammal och halvblind, sa Andreas.

En lördag, när jag inte hade kunnat tvätta på flera veckor, såg jag min chans. Rocky syntes inte till på tomten. Jag tog tvätt­kassen och öppnade försiktigt den höga grinden, som jag varsamt stängde bakom mig.

Nästan framme vid garaget hörde jag en skarp röst bakom mig:

– Hi there!

Jag stelnade till. Det var pepegojan. Den hade väl inte väckt hunden, som kanske låg och sov någonstans. Jag stod orörlig ett tag.

När jag senare skulle hämta tvätten, hade det börjat skymma. Halvvägs inne i garaget såg jag plötsligt två ögon i mörkret. Det var Rocky, som var tillbaka.

Jag bestämde mig för att agera normalt, så jag gick fram till tvätt­maskinen och tog ut min tvätt, som jag la i torklumlaren. Rocky verkade förvirrad och började äta ur en skål med hundfoer vid ingången. Sedan lämnade han garaget.

Bananer växer på trottoaren vid Coronel Street.
Foto: Torgny Lilja (2008)

Även om det var 30 grader varmt på dagarna kunde det bli kallt på nätterna. Flera utländska (även svenska) studenter klagade på att de frös nattetid. Det berodde framför allt på närheten till havet, att ytter­väggarna i husen var tunna och dåligt isolerade, att fönstren bara hade enkla glas­rutor och att rummen saknade element. När det var som kallast kunde temperaturen sjunka till 12 grader inomhus. Redan i oktober köpte jag därför en tjock pyjamas, en tjock filt och en värme­fläkt.

City College

Dagen efter min ankomst till Santa Barbara söndagen 10 augusti gick jag upp tidigt för att registera mig på SBCC:s expedition för internationella studenter.

Dimman låg som ett täcke över staden, som den ofta brukar göra på för­mid­dagarna under sommar­halvåret. När dimman väl lättar stiger temperaturen från svensk för­sommar­värme till hög­sommar­värme på några minuter. En tröja eller jacka behöver man ändå ha med sig till skolan, eftersom luft­konditioneringen gör många klassrum kalla.

SBCC lockar årligen ca 2 000 internationella studenter.

Innan jag kunde börja på utbildningen måste jag i likhet med alla amerikaner i Kalifornien genomföra tester i engelska och matematik för att visa att jag hade grundläggande behörighet för att läsa på college. Det var enligt en lag­stiftning, som hade tillkommit under guvernör Arnold Schwartzenegger.

På inrådan från en studie­administratör valde jag att göra det svåraste engelska­provet och det lättaste matte­provet. Sedan var det bara att gå hem och plugga algebra några timmar, innan det första prov­tillfället på eftermiddagen.

Jag var lite orolig för att mina matte­kunskaper inte skulle vara up to date. De som inte klarar testerna har möjlighet att läsa någon av SBCC:s förberedande kurser (motsvarande komvux), men jag är glad att jag slapp det.

Carola Smith sätter studenterna i första rummet.

På amerikanska högskolor är närvaron viktig. Den som är frånvarande i början av terminen mister sin plats på kursen. Läraren plockar då in en reserv från aspiranter, som går på föreläsningarna utan att vara antagna på kursen.

Rosy Vidal Ayers hjälper internationella studenter med boende.

Studenten svarar delvis själv för schemaläggningen. Man kan välja både ämnen och tidpunkt för föreläsningarna. Vissa kurser är dock obligatoriska.

Första terminen läste jag Introduction to Journalism (Anna Davison), Photojournalism (Mike Eliason), Digital Imaging I (Michael Gallegos) och Web Design I (Gallegos). Andra terminen tog jag de praktiskt inriktade kurserna Channels News Paper Lab (Patricia Stark) och Internship in Journalism (Anna Lafferty), samtidigt som jag läste Public Relations (Julia McHugh) och Introduction to Multimedia (Stephen Davega).

Föreläsningarna på SBCC var i regel välplanerade. Lärarna vände sällan ryggen åt klassen, när de pratade — inte ens när de skrev på whiteboard-tavlan. Som student brukar man ställa sig upp, om man ska presentera sig själv eller göra ett inlägg i en diskussion.

Många internationella studenter kommer från Sverige.

På campus finns även en bokhandel, ett bibliotek, datasalar och restauranger. Här finns många Mac-datorer men även PC. De som lagar och serverar maten är studenter som utbildar sig för restaurang­branschen.

En viktig tankegång i USA är att alla ska ha samma möjligheter.

East Campus

Högskolans område består av en östlig och en västlig del på var sida om Loma Alta Drive. Många av de viktigaste byggnaderna finns på East Campus.

Byggnaden för administration ligger på en kulle omgiven av grönska.
Foto: Torgny Lilja (2008).

På East Campus finns flera restauranger och serveringar.
Foto: Torgny Lilja (2008).

En student delar sina pommes frites med en havstrut, som brukade sitta på altanen.
Foto: Torgny Lilja (2008).

Scott Dosch

En av mina kurskamrater på utbidlningen i digital bildbehandling hette Scott Dosch. Han hade som barn flyttat från Europa till USA, där hans pappa gjorde karriär som rocket scientist. När Scott var liten fick han möjlighet att träffa den svenske kronprinsen Carl Gustaf, som besökte hans föräldrahem.

Scott Dosch är mest känd för sina sandskulpturer.
Foto: Torgny Lilja (2008).

Winslow Maxwell Overlook

Utsiktsplatsen Winslow Maxwell Overlook finns längst ut på East Campus. Här arrangerar skolan ceremonier och högtider, då man sitter under bar himmel.

Intill utsiktsplatsen växer stora palmer.
Foto: Torgny Lilja (2008).

Här finns även många mindre växter.
(Peka på bilden.) Foto: Torgny Lilja (2008).

Från Winslow Maxwell Overlook kan man betrakta marinan.
Foto: Torgny Lilja (2008).

Man ser även Wade Pool, West Beach, Stearns Wharf och East Beach.
Foto: Torgny Lilja (2008).

På den här bänken brukade jag ibland sitta och ta en fikapaus.
Foto: Torgny Lilja (2008)

Tränaren ville absolut inte bli fotograferad utanför tennisbanan.
Foto: Torgny Lilja (2008).

West Campus

På den västra delen av universitetsområdet ligger byggnaderna Garvin Theatre, Business Center, Interdisciplinary Center och Luria Library. Här finns även ett litet kafé, där man kan sitta inomhus eller ute.

En träbro förbinder West Campus med East Campus.
Foto: Torgny Lilja (2008).

I den här byggnaden finns datasalar och skolans bibliotek.
Foto: Torgny Lilja (2008).

På Luria Library kan man studera enskilt eller i grupp.

Interdisciplinary Center är en av flera stora byggnader på West Campus.
Foto: Torgny Lilja (2008).

På denna del av campus finns föreläsningssalar och ett litet kafé.

Från West Campus är det inte långt till Leadbetter Beach.

City of Santa Barbara

City of Santa Barbara är huvudort (county seat) i Santa Barbara County.

I området finns två stora läro­säten: University of California, Santa Barbara (UCSB) och Santa Barbara City College (SBCC). Universitetet ligger ca 13 km från staden, medan högskolan är centralt belägen vid kusten.

I Santa Barbara med omnejd kan man göra många roliga saker.

Arkitekturen i stadskärnan har anor från de första spanska kolonisatörerna, som 1786 lät uppföra missions­stationen Mission Santa Barbara. Den nuvarande byggnaden, som har två klocktorn, tillkom efter jordbävningen 1812.

Staden har ett vackert läge vid Stilla havet.

Invånar­antalet var vid den senaste folk­räkningen 88 410. Även många studenter och turister, som inte är permanent bosatta i staden, vistas här.

Området har ett behagligt medelhavsklimat.

County Courthouse

Santa Barbara County Courthouse ligger på Anacapa Street 1100. Arkitekturen är en modern variant av spansk kolonialstil. Råd­huset stod klart 1929.

County Courthouse är en populär plats för bröllop.
Foto: Torgny Lilja (2008).

Rådhuset är egentligen fyra olika byggnader.
Foto: Torgny Lilja (2008).

Södra flygeln rymmer det forna stadsfängelset.
Foto: Torgny Lilja (2008).

En hiss leder upp till klocktornet El Mirador, som är 26 meter högt.
Foto: Torgny Lilja (2008).

I norr ser man Santa Ynez-bergen och villakvarteren.
Foto: Torgny Lilja (2008).

I väster har man utsikt över Anacapa Street.
Foto: Torgny Lilja (2008).

Santa Barbara St.

Santa Barbara Street går parallellt med Anacapa street. Här finns flera parker och en lekplats för barn.

Parken Alameda Plaza omfattar tre kvarter i olika riktningar.
Foto: Torgny Lilja (2008).

Riviera Mansion har restaurang, kasino och dans för medlemmar.
Foto: Torgny Lilja (2008).

State St.

Huvudgatan State street sträcker sig från strandpromenaden in mot fast­landet. Butiker, restauranger och nattklubbar kantar Lower State street, medan kontors­byggnader karakteriserar Upper State street.

State Street delar staden i en västlig och en östlig del.
Foto: Torgny Lilja (2008).

Kring förra sekelskiftet dominerade den viktorianska stilen i Santa Barbara. En jordbävning ödelade 1925 stora delar av bebyggelsen, varpå man lät omdana staden i spansk kolonialstil. Stora förändringar pågår än idag.

Stadskärnan har genomgått stora förändringar under årens lopp.

Uteliggare tigger mat framför restaurangerna i centrum.
Foto: Torgny Lilja (2008).

Gatumusikanter hjälper en hemlös man samla in pengar.
Foto: Torgny Lilja (2008).

Här finns de flesta butikerna i Santa Barbara.

Kakel förekommer i många olika sammanhang.
Foto: Torgny Lilja (2008).

Palmer är en naturlig del av julskyltningen.
Foto: Torgny Lilja (2008)

West Canon Perdido är i sin förlängning en tvärgata till State.
Foto: Torgny Lilja (2008).

West Ortega är en av många tvärgator som leder till huvudgatan.
Foto: Torgny Lilja (2008).

Paseo Nuevo är ett köpcentrum mellan State och Chapala Street.

Chapala St.

Chapala Street är en gata som löper parallellt med State Street. Här finns kontor, andelslägenheter och en bussterminal, som heter Transit Center.

Go Green! En kvinna och en man promenerar längs Chapala Street.
Foto: Torgny Lilja (2008).

Transit Center

Mer än 10 000 passagerare reser dagligen via terminalen på Chapala Street 1020 , som är navet i Santa Barbaras lokal­trafik. I anslutning finns en vänt­hall med biljettautomater och på dagtid bemannnade kassor. Det går bra att betala med kontanter på bussarna, men chauffören kan inte lämna någon växel.

Via kommunikationsradio står chauffören i kontakt med trafikledningen. När skogs­branden Jesusita Fire härjade i Santa Ynez-bergen, mottog vår buss ett meddelande om att en svärm bin befann sig i närheten av motorvägen. Skyndsamt stängde passagerarna alla fönster.

Det är chaufförens ansvar att hålla bussen fräsch och se till att rull­stols­burna kommer ombord. Vid ett tillfälle hade han lämnat sin plats, samtidigt som passagerare klev på och lade pengar i kassan. För säkerhets skull höll jag upp mitt terminskort mot det tomma förarsätet, innan jag gick och satte mig.

Enligt den tryckta tidtabellen är det inte tillåtet att svära på bussen. En kväll när jag var på väg till mitt nattkvarter i Goleta, sa chauffören i högtalarna att ungdomarna som satt längst bak måste sluta använda svordomar eller kliva av.

– Jag ska inte behöva höra sådant, sa chauffören.

Ungdomarna satt kvar och småpratade. Själv hade jag inte hört några svordomar, fast jag satt mycket närmare.

W. Victoria St.

På West Victoria Street finns en teaterlokal. Den tillhör Ensemble Theatre Company, som är Santa Barbaras enda professionella teatersällskap.

Lokalen på West Victoria Street 33 ligger nära centrum.
Foto: Torgny Lilja (2008).

Den nära 100 år gamla byggnaden hette tidigare Victoria Hall, men efter en omfattande renovering 2013 går teatern under namnet the New Vic.

James Ellroy

En av mina första uppgifter i journalistik var att skriva en text om författaren James Ellroy, som den 26 september tog emot Ross MacDonald Literary Award på Victoria Hall. Till Ellroys mest kända verk hör L.A. Confidential och The Black Dahlia, som blivit filmatiserade.

James Ellroy tar emot Ross MacDonald Literary Award.
(Peka på bilden.)

För att köpa biljett till ”An Evening with James Ellroy” måste jag åka buss till University of California Santa Barbara. Senare samma kväll lyckades jag få en plats längst fram i salongen. Steve Cushman, chef för Santa Barbara Chamber of Commerce, hörde till de inledande presentatörerna.

Mot slutet av det timmeslånga programmet kunde åhörarna ställa frågor. Eryn Burkhart, reporter på The Channels, anknöt till en intervju i New York Times, där Ellroy säger att han brukar “tillbringa kvällarna ensam, medan han ligger i mörkret och talar med kvinnor som inte är i rummet”.

— Ms. Burkhart, I want to talk to you after this event! svarade Ellroy. It’s a f***ing good question!

Därefter bad han publiken fråga varför han skriver skönlitteratur.

— Why do you write? ropade flera av åhörarna.

Som svar citerade Ellroy en något modifierad strof ur "In My Craft or Sullen Art" av den walesiske poeten Dylan Thomas.

Bath St.

Till huvudgatorna i Santa Barbara hör Bath street som korsar West Canon Perdido och många andra tvärgator på den västra sidan av staden.

Visst är det en Volvo. Villan finns i korsningen W. Canon Perdido St./Bath St.
Foto: Torgny Lilja (2008).

W. Carillo St.

Eftersom motorvägen och järnvägen delar West Canon Perdido i två delar måste man gå under viadukten längs Carillo street för att komma till centrum.

Motorvägen går på en viadukt genom staden. Bredvid går järnvägen.
Foto: Torgny Lilja (2008).

West Carillo Street är en av de mest trafikerade tvärgatorna.
Foto: Torgny Lilja (2008).

Swedish knäckebröd

På Ralphs matvarubutik fanns ett kassa­biträde, som alltid påbörjade registreringen av varor med att säga:

– Did you find everything OK?

– Jag skulle vilja ha knäcke­bröd (crisp­bread), sa jag vid ett tillfälle.

– Du vill ha vadå? sa den blonderade kvinnan, som med ens blev klar­vaken.

– Knäckebröd, sa jag.

– Har du letat på bröd­avdelningen?

Det hade jag.

– Då föreslår jag att du frågar på delikatess­avdelningen, sa Blondie.

Men inte heller där fanns hårt bröd. När jag några månader senare flyttade från Santa Barbara till Goleta, frågade jag min nya värd­familj, om de visste var man kunde köpa knäcke­bröd.

– Hälsokostbutiken, föreslog husfrun.

Där hade de aldrig hört talas om hårt bröd. Så en dag fick jag syn på ett paket Wasa Sesame på hälso­kost­hyllan på Vons supermarket i Goleta. På bröd­avdelningen fanns även Wasa Multi Grain och Fiber.

– Jag hittade svenskt knäckebröd på Vons! sa jag stolt, när jag kom hem med min matkasse.

Husfrun tittade på brödpaketet och sa sedan:

– I always buy those Wasa crackers!

En av Rusty’s många pizzerior finns på Carillo Street.
Foto: Torgny Lilja (2008).

 

Cabrillo Blvd.

West Cabrillo Boulevard erbjuder en skön promenad längs stranden.
Foto: Torgny Lilja (2008).

Hotell och restauranger kantar West Beach.
Foto: Torgny Lilja (2008).

Många äldre föredrar att åka motorcykel.
Foto: Torgny Lilja (2008).

De höga palmerna är ett karakteristiskt inslag i stadsbilden.
Foto: Torgny Lilja (2008).

Stearns Wharf

Stearns Wharf är en båtbrygga, som utgår från stranden vid State Street och Cabrillo Boulevard. Det är Santa Barbaras mest besökta turistattraktion.

Stearns Wharf rymmer både byggnader och biltrafik.

Piren har fått namn efter industri­magnaten John P. Stearns, som lät bygga den konstruktion som stod klar 1872. Syftet var att passagerare på båtar skulle kunna gå i land torrskodda, samtidigt som piren underlättade införsel av varor och byggnadsmaterial.

Butiker, restauranger och ett museum kantar båtbryggan.

Naturkatastrofer och bränder har under årens lopp orsakat omfattande skador på Stearns Wharf. Till dessa hör jordbävningen 1925 och en brand 1973. Den senaste större restaureringen var klar 1981. Vintern 1998 förstörde en elds­våda pirens sista 50 meter, som tog två år att återställa.

Härifrån kan man överblicka East Beach. Åt andra hållet ser man West Beach.
Foto: Torgny Lilja (2008).

På verandan utanför en av butikerna står två trädockor.
(Peka på bilden.) Foto: Torgny Lilja (2008).

 

En grodman har parkerat sin Hummer på piren.
Foto: Torgny Lilja (2008).

Medelhavsklimat

Södra Kalifornien har medelhavsklimat med milda eller något regniga vintrar och varma till torra somrar. Den naturliga växtligheten består av högt gräs, medan träd och blommor huvudsakligen är planterade. Det varma klimatet i kombination med uttorkat trä har gynnat många skogsbränder i området.

I blåsväder

På kursen photojournalism hade vi ett nytt tema varje vecka. En av upp­gifterna hette Weather. För att bli godkänd måste bilden ha någon form av nyhets­värde.

Man kunde även få två extrapoäng, om man lyckades fotografera ett stack­moln (puffy cloud) någon gång under terminen. Ingen lyckades med det sist­nämnda, efter­som himlen nästan alltid var molnfri.

Varje dag veckan före deadline, önskade jag att det skulle regna. En morgon gjorde det faktiskt det. Jag hoppade kvickt ur sängen, men innan jag hade hunnit äta frukost, tittade solen fram.

När det senare började blåsa friskt, gick jag ut på Stearns Wharf och foto­graferade en mås, som surfade på ett para­soll. Hem­uppgiften blev god­känd.

Ibland kan det blåsa friskt vid Stearns Wharf.
Foto: Torgny Lilja (2008).

Photojournalism är en särskild form av journalistik, där en fotograf använder journalistiska och etiska principer i syfte att dokumentera en nyhets­händelse. Till metodiken hör att samla in uppgifter om de personer som förekommer på bilderna, som kan vara fotografier eller rörliga. Utan dessa fakta skulle många redaktörer vägra både att publicera och att arkivera materialet.

En havstrut söker efter alternativ på menyn.
Foto: Torgny Lilja (2008).

Skogsbränder

En av de nyhetshändelser som vår lärare Mike Eliason lärde oss att doku­men­tera på kursen Photojournalism var elds­vådor. Han gav oss värde­fulla tips och råd och lät oss öva med brand­soldater. Inte minst var det viktigt att känna till farorna vid skogs­bränder.

Vicky Nguyen intervjuar Mike Eliason om en pågående skogsbrand 2016.

Under läsåret i Santa Barbara utbröt två stora bränder i när­området. Tea Fire startade då en grupp ungdomar utan tillåtelse tände en brasa på fastigheten Tea Garden i naturreservatet Mar Y Cel den 13 november.

Jag satt i datasalen och arbetade med en hemuppgift, när datorer och lampor slocknade. Längs hemvägen föll stora sotflagor som snöflingor, och jag hade sot i håret, när jag kom hem. Det var tur att jag hade en ficklampa med mig.

Tea Fire pågick 13–17 november 2008 i Montecito i Santa Barbara County.

Branden förstörde 210 hem i Montecito och Santa Barbara. De unga män och kvinnor som man antog hade orsakat eldsvådan fick namnet ”Tea Fire Ten” i medierna, som publicerade samtliga namn. Ungdomarna var 18–22 år gamla och nio av dem var studenter vid SBCC. I det rättsliga efterspelet ställde man både ungdomarna och ägaren av Tea Garden till svars för det inträffade.

Jesusita Fire uppstod genom gnist­bildning från en gräs­trimmer den 5 maj. Jag satt sent på eftermiddagen och väntade på att den nicaraguanska författaren och politikern Gioconda Belli skulle gör entré i skolans auditorium, när ljuset slocknade. Hon vägrade sedan att äntra scenen innan polisen hade genomsökt lokalerna.

Jesusita Fire pågick den 5–18 maj 2009 i Santa Ynez-bergen.

När jag en vecka senare hade tagit bussen hem till Goleta såg jag att viadukten över motorvägen var fylld med åskådare som stod och tittade upp mot bergen. Jag upptäckte då att skogsbranden närmade sig sig området där jag bodde.

Flera skolkamrater och en av mina lärare hade redan blivit evakuerade. Längs motorvägen blockerade polispatruller avfartsvägar. På dn.se läste jag att Tom Hanks och Oprah Winfrey hade flytt sina hem. Som tur var slapp jag det.

En brandman vid Santa Barbaras brandkår demonstrerar sin vattenkanon.
Foto: Torgny Lilja (2008).

Den lokala brandkåren övar släckning. Längst till vänster står Mike Eliason.
Foto: Torgny Lilja (2008).

Evenemang

Halloween

Halloween kan man fira på många olika sätt.
Foto: Torgny Lilja (2008).

En pressfotograf antecknar namn och adress.
Foto: Torgny Lilja (2008).

Häxor förekommer på halloween.
Foto: Torgny Lilja (2008).

Det hör till att dekorera huset med skelett och spindelväv.
Foto: Torgny Lilja (2008).

Election Day

Feststämning rådde på demokraternas valvaka.
Foto: Torgny Lilja (2008).

Redan de första resultaten talade för Barack Obama.
Foto: Torgny Lilja (2008).

Hon hade upplevt segregation och diskriminering.
Foto: Torgny Lilja (2008).

Thanksgiving

Thanksgiving är en blandning mellan skördefest och religiös högtid, som man i USA firar till åminnelse av de första pilgrimernas ankomst. Det är en familje­högtid, som infaller fjärde torsdagen i november. Amerikanarna äter då vanligen ugnsstekt kalkon och paj på pumpa.

Jag tillbringade torsdagkvällen tillsammans med andra internationella studenter och vår vän, Steve Dunne (t h), som arbetade för en ideell organisation.

Thanksgiving är den största högtiden efter jul.
Foto: Torgny Lilja (2008).

När jag var i Kalifornien firade man Thanksgiving den 27 november. Den följande fredagen, Thanksgiving Friday eller Black Friday, är en stor shopping­dag, eftersom skolor och universitet är stängda och många butiker passar på att rea ut sina gamla lager.

Här firar man med pumpa och ståt.
Foto: Torgny Lilja (2008).

Till måltiden hör kalkon och redskin potatoes.
Foto: Torgny Lilja (2008).

Goleta

I Santa Barbara County ingår staden Goleta, som har 29 888 invånare (2010). Den ligger en kort bilresa från Santa Barbara.

Goleta är en liten stad på Kaliforniens sydkust.

Tack vare varma vindar från Nevada­öknen har Goleta ett Medels­havs­liknande klimat året om. Värme­rekordet är från 1859, då temperaturen på ett ögonblick steg till 56 grader Celsius i skuggan.

Fairview

Till Goletas centrala delar hör Fairview, dit jag anlände en kväll i mitten av december. Vid hållplatsen på Encina Road stängde buss­chauffören av motorn och sa i högtalaren att jag skulle komma fram.

– Jag kan inte släppa av dig här, utan att jag vet att du kommer dit du ska välbehållen, sa han.

Det lät oroväckande, även om platsen såg fridfull ut. Framför oss fanns ett köpcentrum och en biograf.

– Har du en mobiltelefon? frågade chauffören.

Jag sa att jag inte hade det. Då anropade han buss­bolagets kom­munika­tions­central, som gav en exakt vägbeskrivning till adressen jag hade skrivit upp i förväg. Hela proceduren tog minst 15 minuter. Jag var förvånad över att ingen av de övriga passagerna klagade.

Slutligen klev jag av bussen och började gå den smala trottoaren längs Fairview Avenue.

Fairview Ave.

Längs North Fairview Avenue odlar man avokado i stor skala.
Foto: Torgny Lilja (2009).

Buddha utgör en oväntad syn vid vägkanten.
Foto: Torgny Lilja (2009).

Holiday Hill Rd.

Här kan en katt gå över Holiday Hill Road.
Foto: Torgny Lilja (2009).

De höga palmerna ser torra ut i januari.
Foto: Torgny Lilja (2009).

På brevlådan på Holiday Hill Road står ett svenskt efternamn.
Foto: Torgny Lilja (2009).

Berkeley Rd.

I januari flyttade jag in i ett rum på Berkeley Road 5974.
Foto: Torgny Lilja (2009).

Det var lyxigt att sova på en så tjock madrass.
Foto: Torgny Lilja (2009).

Trots torkan fanns många gröna gräsmattor längs Berkeley Road.
Foto: Torgny Lilja (2009).

Kellogg Ave.

Lördagar och söndagar tog jag långa promenader längs North Kellogg Avenue. I hör­lurarna lyssnade jag på Bruce Springsteen: ”Now I hear she's got a house up in Fairview,/ And a style she’s trying to maintain”.
Foto: Torgny Lilja (2009).

Efter att ha korsat Cathedral Oaks Road följde jag vägen till Via Bolzano.
Foto: Torgny Lilja (2009).

Mannen på verandan

När jag på söndagarna tog min promenad brukade jag gå förbi en fin villa, där en man i min ålder satt och betraktade förbipasserande. Jag tänkte: ”Den mannen är lycklig som kan sitta på verandan varje helg.” Sedan upptäckte jag att han satt i rullstol. Jag förstod då att han kanske tänkte på liknande sätt: ”Den mannen är lycklig som kan ta en promenad varje helg.”

Cambridge Dr.

Brevlådan på Cambridge Drive liknar ett fiskedrag.
Foto: Torgny Lilja (2009).

På hemvägen följde jag Cambridge Drive tills jag nådde Berkeley Road.
Foto: Torgny Lilja (2009).

Från Santa Barbara till L.A.

Flyget hem avgick från Los Angeles klockan 8:40 på morgonen den 25 maj. Det innebar att jag måste åka med flygbussen som gick 4:00 från Thornwood Drive i Goleta. Senast 15 minuter innan avfärd måste jag stiga på bussen.

Min värdfamilj rådde mig att ta taxi för att slippa gå med resväskorna mitt i natten. Klockan 3:30 skulle en Gold Cab hämta mig. Det gjorde den.

Resan till flygplatsen i Los Angeles tog två och en halv timme med buss.

Från LAX till Chicago reste jag med flygbolaget United, innan jag bytte till Sas, som flög direkt till Arlanda. Det var en skön känsla att kunna prata svenska med personalen ombord på det sista planet efter att ha varit hemifrån nästan ett helt år.

 

Min ryggsäck har mönster från filmen Easy Rider.

Till toppen