Torgny Lilja, PhL

Nöje

Från arbetarhem i Brooklyn
till egen lägenhet på Manhattan

John Travolta har huvudrollen i John Badhams kultrulle från 1977.

Filmen Saturday Night Fever förändrade artisten Andreas Lundstedts liv för alltid. Det säger han i tv-serienI will survive (SVT), där han lär sig danssteg av John Travoltas tidigare koreograf Deney Terrio och träffar den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Karen Lynn Gorney.

Denna film har nyligen gått att se på SVT Play. För musiken står bland annat popgruppen Bee Gees. Soundtracket är det bäst säljande genom tiderna, och flera singlar toppade den amerikanska Billboardlistan.

Saturday Night Fever arbetar 19-årige Tony Manero (John Travolta) på dagarna i en järnaffär i stadsdelen Brooklyn i New York. Han lever ett förhållandevis bekymmerslöst liv, medan han bor kvar hemma hos föräldrarna i Bay Ridge, som är en segregerad arbetarklass-stadsdel i Brooklyn mittemot finanskvarteren på Manhattan på andra sidan East River.

På nätterna är Tony en firad dansgud på det lokala diskoteket. En av hans många beundrare är Annette (Donna Pescow), som han hela tiden avvisar. Familjens stolthet är Tonys bror Frank, som är präst i katolska kyrkan.

Koreografen Deney Terrio skapade de numera berömda dansstegen.

Italienskt påbrå

Språket vid matbordet antyder att familjen härstammar från Italien. Men det är inte bara föräldrarna som har italienskt påbrå. Redan i inledningen äter Tony pizza – på Brooklynvis med två tårtbitar på varandra – och beundrar platåskor av Gucci-modell i ett skyltfönster. Hemma bjuder mamma Flo (Julie Bovasso) på nykokt pasta. På pojkrummet finns bilder av ikonerna Al Pacino och Sylvester Stallone, två skådespelare av italiensk härkomst.

Även om Tony är berättelsens hjälte, uppvisar han inte enbart sympatiska drag. Han gör såväl rasistiska som sexistiska uttalanden och är allmänt grov i munnen, samtidigt som hans karaktärsutveckling för handlingen framåt. Vid flera tillfällen visar han även prov på ädelmod. Exempelvis ger han bort sin danstrofé och sina prispengar till ett latinamerikanskt par, som han tycker blivit diskriminerade i en danstävling.

Det som på allvar förändrar Tony är emellertid kärleken till den lynniga Stephanie (Karen Lynn Gorney), som är en madonnalik motsats till den lättfotade Annette. Stephanie går med på att bli hans danspartner under förutsättning att det inte blir någon date. Här övergår historien till en romantisk narrativ med drag av Charlotte Brontës roman Jane Eyre.

Filmen tycks ha lånat mer än bråket mellan rivaliserande ungdomsgäng från Shakespeares Romeo and Juliet, som utspelar sig i italienska Verona. Stephanie omnämner för övrigt den italienske regissören Franco Zeffirellis filmversion av dramat i en nyckelscen.

Början på en klassresa

När Tony pekar uppåt i den numera klassiska koreografin antyder rörelsen början på en klassresa. Förmodligen är det ingen slump att en av låtarna i inledningen heter ”Disco Inferno”. När Stephanie senare flyttar till Manhattan på andra sidan floden, vill Tony, likt Dante, följa efter sin älskade till paradiset.

Efter en serie missöden som båda huvudpersonerna måste övervinna (och efter att Tony visat sig vara en man med hjärta), kan hjälten och hjältinnan falla i varandras armar. Det sker tidigt på morgonen, när hon ännu är osminkad. Inom djuppsykologin står broar för förändring, en symbolik som återkommer flera gånger i filmen. En vy över Brooklyn Bridge, som förbinder Brooklyn och Manhattan, inleder berättelsen, som slutar med en kysk kram mellan killen från Brooklyn och flickan på Manhattan.

Manuset bygger på Nik Cohns artikel ”Tribal Rites of the New Saturday Night”, som New York Magazine publicerade 1976. Cohn skildrar här en subkultur bland ungdomar. Redan i artikelns rubrik förekommer en kolonial trop, som liknar förorterna Bronx, Brooklyn och Queens vid en djungel.

Tony tillhör två kulturer, den amerikanska och den italienska, utan att känna sig hemma i någon av dem. Han är vad Robert E. Park kallar a marginal man. Det dubbla medlemskapet leder till två olika strategier, där Tony dels spelar på sin manlighet, dels försöker bli en av grabbarna i gänget genom att delta i ett slagsmål. Till sist bestämmer han sig för att lämna den skenvärld som subkulturen trots allt är.

Modern, madonnan och skökan

Liksom inom populärkulturen är mannen norm, medan kvinnorna är stereotyper, såsom modern, madonnan och skökan. Tony förändras, medan Annette och Stephanie förblir desamma. Han försöker bryta med traditionella mönster, när han vill hjälpa mamman att plocka av matbordet hemma. Den arbetslöse fadern Frank Manero Sr. (Val Bisoglio) hindrar honom emellertid med motiveringen att det är ”kvinnogöra”.

Filmen ställer på detta sätt inte bara olika generationer mot varandra, utan även män mot kvinnor och italienare mot latinamerikaner, som blir den Andre. Trots att platsen är New York förekommer inga svarta i filmen. Här finns inte heller några homosexuella eller transpersoner, trots att diskokulturen delvis handlade om dessa minoriteters frigörelse.

Snarare än att spegla sin samtid konstruerar filmen en verklighet. Nik Cohns uppgift som journalist var att skriva om en amerikansk subkultur, men istället skapade han efter brittisk förlaga en bild av ungdomar på glid, som hade mycket lite att göra med verklighetens diskokultur. Ändå uppfattar många Saturday Night Fever som den definitiva filmen om 70-talets diskotek. Det kan hänga samman med att teamet filmat i verkliga miljöer, hämtat rekvisita från lokala butiker och använt musik av samtida artister.

Frälsning genom lidande

I Sverige, där man inte lika tydligt uppfattar kontrasten mellan olika stadsdelar i New York, tycks biobesökare ha uppfattat filmen som en hedonistisk lovsång, trots att budskapet snarast är det motsatta. Enligt en sådan förenklad tolkning är budskapet att man ska roa sig medan man är ung, fastän handlingen tvärtom visar hur byggnadsarbetarens son når frälsning genom försakelse och lidande.

Enligt en annan förenklad tolkning är syftet med Saturday Night Fever främst att sälja in amerikansk livsstil och ett soundtrack till ungdomar över hela världen, fastän filmen, som hade en budget på blygsamma 3,5 miljoner dollar, snarast är en uppgörelse med fördomar och okunskap. Det som i längden betyder något är kärleken i motsats till pengar, ära och religion.

Samtidigt är det genom dansen som Tony kommer i kontakt med Stephanie, som möjliggör hans resa över Brooklyn Bridge. Hon förstår hur hon ska förena nytta med nöje. Hennes kunskaper om underhållningsbranschen ger henne fördelar i karriären. Hon är inte en passiv mediakonsument, utan analyserar och kommenterar det hon ser och hör. Det är Stephanie som har det mer välbetalda skrivbordsarbetet, medan Tony blandar färg i en järnhandel. Hennes övertag på arbets- och bostadsmarknaden får honom att inse värdet av utbildning.

Filmens övergripande budskap är att jämställdhet gagnar båda könen. Det är Stephanie som likt Dantes Beatrice visar vägen för Tony. Här finns samtidigt något av Den gudomliga komedins mångskiktade och polyfona struktur.

© Torgny Lilja (2018)

 


McQueen skildrar värdighet
i slaveriets skugga

12 Years a Slave

Chiwetel Ejiofor (i mitten t h) gör en övertygande rollgestaltning.

— Jag vill inte bara överleva, jag vill leva, säger Solomon Northup (Chiwetel Ejiofor) efter att slavhandlare kidnappat och sålt honom till en godsägare i sydstaterna i Steve McQueens nya film 12 Years a Slave.

Tidigare hade huvudpersonen i detta drama varit en fri medborgare, som levt med fru och två barn i Saratoga Springs i delstaten New York. Året är 1841, när två vita män, Brown (Scoot McNairy) och Hamilton (Taran Killam), erbjuder den svarte snickaren Solomon Northup arbete som violinist i New York. Väl där övertalar de honom att följa med till Washington för att spela fiol på en cirkus.

Under välkomstmiddagen drogar männen Solomon Northup, som vaknar upp kedjad till händer och fötter. Slavhandlare forslar honom sedan längs Mississippifloden till New Orleans på den amerikanska sydkusten. Här får han lära sig att hans namn är Platt, en förrymd slav från delstaten Georgia.

Solomon Northup döljer sitt förflutna för frun i huset, Mistress Epps.

Efterfrågad handelsvara

Filmen bygger på verkliga händelser. I huvudstaden Washington, som inte tillhör någon delstat, var slaveri vid denna tidpunkt ännu tillåtet. Bomullsindustrin i söder gjorde slavar till en efterfrågad handelsvara, medan nordstaterna successivt avskaffade slaveriet i norr. Eftersom arbetskraften på plantagerna till största delen var av afrikansk härkomst, kom rasism att prägla godsägarnas inställning till slavväsendet. De såg sig inte sällan som en priviligierad överklass, som hade rätt att förtrycka människor med annan hudfärg.

Steve McQueens 12 Years a Slave hade premiär den 30 augusti på Telluride Film Festival i USA. Den brittiske filmskaparen, som tidigare regisserat Shame (2011) och Hunger (2008), har denna gång samarbetat med författaren John Ridley. Tillsammans har de gjort en angelägen film om slaveriets grymhet. Manuset bygger på Solomon Northups självbiografiska berättelse Twelve Years a Slave (1853), som Steve McQueen menar är en tidig föregångare till Anne Franks dagbok (1947).

Eftersom en vit man, David Wright, hjälpte Solomon Northup att skriva boken har den varit svår att genre­bestämma. Dessutom har sättet att klassificera litteratur förändrats över tiden. Boken utkom ett år efter Harriet Beecher Stowes bestseller Onkel Toms stuga (1852), med vilken den har vissa likheter. Man har ibland räknat Twelve Years a Slave till genren slave narratives, som består av före detta slavars berättelser om sina levnadsöden. Strukturen på Solomon Northups skildring är dock mer litterär, varför den även liknar Alex Haleys roman Rötter (1976) och Toni Morrisons fiktiva berättelser om svarta.

Egna upplevelser

Numera anser man att Solomon Northup oförvanskat återgivit egna upplevelser från tiden som slav. Eftersom en läsare måste tolka varje litterärt verk mot bakgrund av två horisonter, sin egen och författarens, blir Twelve Years a Slave en tidlös betraktelse över förtryckets mekanismer. Berättelsen har för många varit svårare att ta till sig än exempelvis Onkel Toms stuga, som betonar kristen kärlek ur ett allmänmänskligt perspektiv.

Både Onkel Tom och Anne Frank har kommit att tillhöra vår tids kultur­kanon, eftersom verken stödjer en dominerande ideologi, medan Twelve Years blivit förbigången i den ”väv som tillhandahåller både kritik och anvisningar angående mänsklighetens livsvillkor” (för att citera filmvetaren Olof Hedling från ett annat sammanhang). Denna brist på uppmärksamhet beror sannolikt på att Solomon Northup representerar en minoritetskultur.

Budgeten för filmversionen var på blygsamma 20 miljoner dollar. 12 Years a Slave tog sju veckor att spela in i New Orleans och på andra ställen i Louisiana, där Solomon Northup höll till. Att inspelningen skedde på dessa platser är inte oväsentligt för kopplingen mellan psykologi och geografi. Maaret Koskinen (DN 23/11 2012) hävdar att det ”alltid funnits en särskild spänning mellan filmen och arkitekturen”. Även i verkligheten rör vi oss i fantasin. Staden är inte bara en bestämd plats, utan också rörelse och tid. I filmen blir New Orleans ytterligare ett element som förbinder nutid med dåtid.

Sean Bobbit, som ansvarar för fotot i 12 Years a Slave, har använt formatet CinemaScope (2.35:1) för att få fram den rätta episka karaktären. En förebild för koloriten har varit den spanske konstnären Francisco Goya, som på 1700-talet skildrade brutaliteten under Napoleon­krigen. Patricia Norris har ritat aktörernas klädsel. De återgår delvis på autentiska förlagor som slavar haft, delvis på bildkonst och litteratur men även på jordprover från plantagerna. Färgerna är beigebruna för att illustrera människornas närhet till jorden. Sam­tidigt skiftar nyanser och detaljer i de olika klädedräkterna för att uttrycka klass­tillhörighet och person­lighet.

Dolda talanger

Michael Buster har lärt skådespelarna prata med amerikansk accent och olika varianter av sydstatsdialekt. Solomon Northup uttrycker sig som en bildad storstadsbo jämfört med gods­ägarna, som ser sig själva som överklass. Slaven äger på detta sätt ett symboliskt kapital, som de andra saknar. Men eftersom människorna omkring honom inte erkänner dess sociala värde har han ingen nytta av det.

Plantageägaren Ford (Benedict Cumberpatch) köper slaven Platt och upp­täcker att denne har dolda talanger. Som tack för arbetet med att anlägga en kanal för att forsla timmer nedströms skänker Ford honom en fiol. Solomon Northup har svårare att komma överens med den rasistiske förmannen John Tibeats (Paul Dano), som ständigt trakasserar honom. Efter att ha blivit hotad med prygel, slår Solomon Northup slutligen tillbaka. Förmannen ber om förlåtelse men åter­kommer med några av sina vänner, som försöker lyncha den uppstudsige slaven.

För att rädda Platts liv säljer Ford honom vidare till Edwin Epps (Michael Fassbender), som menar att Bibeln ger honom och andra godsägare rätt att misshandla slavar som inte sköter sig. Edwin Epps har dock en favorit i den svarta flickan Patsey (Lupita Nyong’o), som han våldtar dagligen. Det får den försmådda godsägarfrun (Sarah Paulson) att vid upprepade tillfällen misshandla och förödmjuka Patsey. Godsägaren är i sin tur svartsjuk på alla män, som kommer i flickans närhet. Trots dessa svårigheter plockar hon mer bomull än någon annan.

Utdragen misshandel

Under en utdragen scen får vi se godsägaren piska Patsey, tills huden på hennes rygg blir till blodiga slamsor. Orsaken är att hon lämnat gården för att skaffa en bit tvål så att hon kan tvätta sig ordentligt efter de långa arbets­dagarna, något som godsägarfrun nekat henne. Misshandeln blir en vändpunkt för Solomon Northup, som bryter sönder sin fiol i vanmakt.

Kanadensaren Bass (Brad Pitt) kontrasterar mot övriga rollgestalter. Han är en av få vita med mänskliga karaktärsdrag. Han säger sig vara emot slaveriet, en åsikt som man vid den här tiden kallade abolitionism. Denna rörelse försökte åstadkomma ett tillägg till den amerikanska författ­ningen så att den förbjöd medborgare att hålla slavar. Abolitionisterna, som hade sitt ursprung hos kväkarna, fick dock sitt genombrott först på 1830-talet.

Kanske hade Bass läst Onkel Toms stuga, som utkom när Solomon Northup varit slav i mer än tio år. Brad Pitt passar dock inte riktigt för rollen, eftersom han, med Kerstin Gezelius’ ord om Meryl Streep (DN 9/11 2008), nått den ”punkt när riktigt stora karaktärs­skådespelare inte längre kan gömma sig i sina karaktärer, när deras skåde­spelarpersona slår ut deras roll­gestaltningar”.

En modern Job

12 Years a Slave handlar ytterst om hur begrepp och värden, som vi tagit för givna, en dag kan hamna utom räckhåll för oss. Den mäktiga staten som ena stunden varit god mot samhälls­medborgarna, kan i nästa ögonblick börja förtrycka minoriteter. Biopubliken förstår att det lika gärna kunde ha varit någon av dem som hamnat i denna fruktansvärda situation.  

Liksom det är angeläget att ta del av Anne Franks liv, är det viktigt att minnas Solomon Northups öde. Han är en modern Job, som förlorar allt utom sin värdighet. Trots svåra umbäranden förfaller han varken andligt eller moraliskt, även om han stundtals måste välja överlevnad framför moralen – ett tidlöst motiv som ofta återkommer i olika berättelser.

Varje bildruta i 12 Years a Slave är ett stycke poesi utan att försköna verklig­heten eller blunda för det råa. Hans Zimmers moderna tonskapelser ger ytterligare djup åt filmens universella tematik, som är aktuell även i vår tid: Människan behöver mer än arbete, mat och husrum för att kunna leva. Annars handlar det bara om att överleva.

© Torgny Lilja (2014)

 


 

Langseth växlar spår med ny film

Alicia Vikander

Alicia Vikanders gestaltning av en förlossningsdepression lyfter Hotell.

Erika (Alicia Vikander) har det som många kvinnor drömmer om: en inkomst­bringande karriär som inredningsarkitekt, en vacker våning, en omtänksam pojkvän och ett barn på väg.  

Det är upptakten till Lisa Langseths film Hotell, som hade premiär den 4 oktober. Liksom i förra filmen har Alicia Vikander huvudrollen.

Erika är van att planera både åt sig själv och åt andra, och hon har bestämt att hon ska föda med kejsarsnitt. Hon har inrett barnkammaren och beställt ett skötbord. Men det blir inte som hon tänkt sig. Barnet föds för tidigt med en hjärnskada.

Pojken måste stanna kvar på sjukhus en tid. Erika vill varken röra vid barnet eller se det. Sambon Oskar (Simon J. Berger) får ta på sig moders­rollen, medan Erika försöker hantera sin depression. Hon hamnar i gruppterapi, där hon möter andra som bär på trauman. Det är den modersfixerade Rikard (David Dencik), som är besatt av mayaindianer och tortyr, den bedagade Pernilla (Anna Bjelkerud), som drömmer om att ha sex med en helt främmande man, den skygga Ann-Sofi (Mira Eklund), som blivit mobbad och våldtagen, och den inbundne Peter (Henrik Norlén), som vill lämna sin fru.

Regissören Lisa Langseth har även skrivit manus.

Stora livsfrågor

Filmen tar upp ett antal stora livsfrågor. Av central betydelse är hotellmetaforen, som kan avse såväl det nyfödda barnets tillvaro som den vuxnes förmåga att skifta personlighet efter humör. Namnet på filmen syftar samtidigt på hur Erika och de andra grupp­medlem­marna på egen hand fortsätter terapin på olika hotell.

Hotell växlar in på det ena sticks­påret efter det andra, samtidigt som deltagarna visar prov på fantasi, när det gäller att lösa varandras problem. Fria associa­tioner genomsyrar en stor del av filmen, som undersöker vad en personlighet är. Erika måste fly från sin vardag för att hitta sig själv.

I en intervju med TT säger Lisa Langseth att hon alltid har ”grottat runt i frågor om vad som är ett jag, hur man blir den man har blivit och hur mycket man kan förändra sig själv”.

Detta är angelägna ämnen i en tid, då mycket handlar om yta, vare sig vi till­bringar dagen med “Dr. Phil” och ”Big Brother” eller med Facebook. Men man förväntar sig mer än en handling som liknar teves doku­såpor, där olika människor måste samarbeta i en sluten miljö.  

Knappast överraskande

Upplösningen på filmen är knappast överraskande, och man hade hoppats på någon form av twist. Alicia Vikanders rolltolkning lyfter ändå storyn, samtidigt som hon får god hjälp av de andra skådespelarna.

Genom att teamet använt steadicam, som ger operatören stor möjlighet att röra sig med kameran, kommer vi händelserna nära. Efter förlossnings­scenen flyttar sig bildvinkeln 180 grader runt Erika. Det tycks vara regissörens sätt att belysa huvud­personens villrådighet och oro i den situationen.

Hotell uppvisar likheter både med Sofia Coppolas film Lost in Translation, som utspelar sig i hotellmiljö, och med Lars von Triers film Idioterna, som porträtterar labila människor. Filmen rör vid ett antal tabubelagda ämnen, såsom foster­skada, perver­sion och psykisk ohälsa.

Terapideltagarna får hjälp att komma ur sin ångest genom att våga vara som de egentligen är. Det hade gagnat filmen om Lisa Langseths manus vågat ta ut svängarna mer.

© Torgny Lilja (2013)

 


Från fornfynd till actionhjälte

— vikingatiden är inne

HBO series Vikings

Betalkanalen History producerar tio nya avsnitt av tv-serien Vikings.

Med genomarbetad dramaturgi, kända skådespelarnamn och digital teknik har forntidens skandinaver fått nytt liv i en påkostad irländsk/kanadensisk tv-serie. Samtidigt turnerar en utställning om vikingar i Europa.

Den amerikanska betalkanalen Historys ägare meddelar att man beslutat göra tio nya avsnitt av dramaserien Vikings. Gustaf Skarsgård medverkar här vid sidan om den internationellt kände skådespelaren Gabriel Byrne. Redan nu kan svenska tittare glädja sig åt första säsongen, som går på HBO Nordic.

Allmänheten har alltid haft ett intresse för vikingatiden, men just nu befinner vi oss på en vågtopp. Det hävdar Jon Anders Risvaag, docent vid institutionen för arkeologi och kulturhistoria vid Norges teknisk-naturvetenskapliga universitet i Trondheim.

Poll Moussoulides lär skådespelarna prata som vikingar.

Spin-off från populärkultur

— Det finns inget enskilt fynd som förändrar bilden radikalt. Detta är bilder och tolkningar som har förändrats under lång tid. Mängden arkeologiska fynd är nödvändigtvis betydligt större än tidigare. Det har bidragit till att ge en mer komplex och nyanserad bild, säger Jon Anders Risvaag.

Han menar att det nyväckta intresset för fornhistoria är ett slags spin-off från populärkulturen. Detta gäller i synnerhet fantasygenren, som ofta anspelar på medeltid, vikingatid och Rom under antik tid.

— Det är säkert inte hela förklaringen, men man ska inte undervärdera ”romantiken”, våldet, dramat och utanförskapet under tidsperioden.

Samtidigt ligger det i sakens natur att en tv-serie av det här slaget förenklar innehållet för att anpassa det till dramaturgi och publik.

— Då blir det lätt så att vissa saker överdrivs och andra viktiga faktorer faller bort. Det får man bara leva med, säger Jon Anders Risvaag.

Starka gestalter

Michael Hirst, som tidigare skrivit manus till den Oscar-belönade filmen Elizabeth och tv-serien The Tudors, står även bakom Vikings. Eftersom den så kallade mörka tiden, som det handlar om, till stor del saknar skriftliga källor, kan ingen ge en hundra procent korrekt redogörelse för epoken.

— Vikings är ett drama skrivet och baserat på de bästa belägg och källmaterial som finns tillgängliga. Många av rollerna som Ragnar, Lagertha och Earl Haraldson bygger på riktiga människor eller på en sammanslagning av flera, säger Lynn Gardner, en av cheferna på History i New York.

Dramat handlar om Ragnar Lodbrok, en dansk viking som med en flotta på 120 skepp seglade uppför floden Seine, där han plundrade och belägrade Paris år 845.

— Till skillnad från tidigare filmer och dramer som karikerade vikingarna som barbarer, tittar inte tv-serien på deras kultur utifrån, utan genom vikinga­samhällets egna ögon, säger Lynn Gardner.

Stridsscenerna, den fornnordiska föreställningsvärlden och de starka roll­gestalterna har, enligt undersökningar, främst lockat en ung och medel­ålders manlig publik, men avsikten är att tv-serien även ska kunna attrahera kvinnliga tittare.

— Både män och kvinnor identifierar sig med alla roller inklusive Lagertha – Ragnars fru. Hon är en mycket stark kvinnlig gestalt, som också är mor, hustru och en vild­sint sköldmö, som tappert och självsäkert slåss bredvid sin man, säger Lynn Gardner.

En sköldmö är i mytologin en kvinna som valt att delta i strid. Förebilden för Lagertha finns möjligen hos historikern Saxo Grammaticus, som levde på 1200-talet.

— Min uppfattning är att det är en litterär gestalt, skapad på mycket svaga grunder, säger professor Rune Palm, som forskar i historiska språk vid Stockholms universitet.

Sköldmör förekom således troligen inte i verkligheten.

Forntida högteknologi

Många kvinnor spelade istället en central roll genom att de hade ansvar för hemmet och gården i vikingasamhället. Det framgår av den svenska vandrings­utställningen We Call Them Vikings, som just nu turnerar i Europa. Multimediaproduktioner, interaktiva stationer och en mängd fornföremål levandegör här historien.

Smycken och husgeråd men även vapen och hjälmar berättar på utställningen om skandinavernas vardag. Här finns även nygjorda kläder, ett rekonstruerat skepp i full skala och en replik av ett vikingasvärd, som man kan ta på.

Stålet i vikingarnas svärd var av förvånansvärt hög kvalitet. Tillsammans med lång­skeppen hörde de bästa svärden till medeltidens högteknologi. En teori är att en smedja i Nordeuropa använde degelstål som vikingarna förde med sig från våra dagars Afghanistan och Iran.

We Call Them Vikings är en samproduktion mellan Historiska museet i Stockholm och Museumspartner i Innsbruck. Utställningen finns just nu på National Museum i Edinburgh, där den fått namnet ”Vikings! The Untold Story”. Sedan väntar Historiska museet i Moskva och ytterligare museer i Europa och Nordamerika.

Modern design

Museumspartner har haft flera underleverantörer som svarat för utställningens design och interaktivitet. Till dessa företag hör Studio Exhibit i Wien.

— När vi planerade vikingautställningen arbetade vi i ett stort team med många intressanta idéer och skilda infallsvinklar. Detta måste vi samla till ett koncept och sedan förverkliga genom en design som motsvarar det vi sammantaget vill berätta, säger chefsdesigner Christina Zingerle på Studio Exhibit.

Till utställningskonceptet hör ett samspel mellan innehåll, arkitektur, interaktiva verktyg, information och underhållning.

— Vår målsättning har varit en vandringsutställning som inte präglas av montrar men ändå är flexibel, funktionell och genomkomponerad, säger Christina Zingerle.

Studio Exhibit har tidigare varit med och skapat utställningen om Ötzi, som finns på arkeologimuseet i Bolzano.

— Den största skillnaden mellan Ötzi – the Iceman och Vikings är att med Ötzi presenterar man en enda person, den tidsålder i vilken han levde, omständig­heterna kring hans upptäckt och hans ”andra liv” som började på 1900-talet. Vikings handlar om att presentera ett helt samhälle i Sverige och Skandinavien under vikingatiden, säger Christina Zingerle.

Lockar barnfamiljer

”We Call Them Vikings” öppnade 1 maj förra året på Drents Museum i holländska Assen, där drygt 72 000 besökare kom för att se föremålen i museets nya utställningshall.

— En av de viktigaste skillnaderna jämfört med en traditionell utställning är att digital interaktivitet lockar barnfamiljer, säger Vincent van Vilsteren på Drents Museum.

Med hjälp av tekniken kan man botanisera bland mängder av information, spela det fornnordiska spelet hnefatafl – ”kungens bräde”, se dokumentärer med mera.

— På Drents Museum har pedagogerna utvärderat utställningen, och de tar upp de interaktiva delarna som särskilt omtyckta av besökare. I Edinburgh har vi fått besökarreaktioner som är väldigt positiva till innehållet och utställningens berättelser, säger Li Kolker på Historiska museet i Stockholm.

© Torgny Lilja (2013)

 

Till toppen