Torgny Lilja, PhL

Kultur

Teatern som gör Stockholm lite större

Teater Moment i Gubbängen

Teater Moment har övertagit en gammal 50-talsbiograf i Gubbängen.

”Kris” är namnet på Andreas Boonstras nya uppsättning på teater Moment i Stockholmsförorten Gubbängen. Han har själv skrivit manus och regisserat pjäsen, som utspelar sig på Ekerö i Mälardalen.

Lokalerna, där Moment håller till, är en biograf från 50-talet. Skylten ”City” hänger kvar på den brandgula väggen utanför entrén på Gubbängstorget, fastän biografen upphörde redan 1973 – samma år som Andreas Boonstra föddes.

Två scener

Fem trappsteg innanför ytterdörrarna av glas leder upp till fyra mahognyfärgade innerdörrar, där vaktmästarna förr brukade stå och riva biobiljetter. Bakom entrén finns ännu delar av den gamla salongen med röda plyschklädda stolar.

— Här har vi själva hjärtat, säger Andreas Boonstra när vi kommer in i stora scenens salong. Den har 100 sittplatser. Lilla scenen har 35 sittplatser.

Hans ljusa ansikte kontrasterar mot de svarta kläderna. Den blonda luggen sträcker sig mot höger kindben, och det stripiga håret på hans vänstra sida döljer örat ner till snibben, där det sitter en blank metallring.

Teatern har tre till tio anställda.

— Det är jag, Anna och Pontus. Skådespelare anställer vi per projekt, säger Andreas Boonstra.

Anna Stigert är producent och Pontus Stenshäll är konstnärlig ledare och regissör.

Tre till fyra produktioner

Andreas Boonstra slår sig ned i en brun skinnsoffa mitt emot fönstret längst in i den smala logen. Han bär skinnjacka och urtvättade svartgrå jeans, som täcker skaften på hans spetsiga boots. På fingrarna glänser tre ornamenterade silver­ringar.

Moment brukar göra tre till fyra produktioner per år. Det är vad budgeten medger. ”Kris” har åtta anställda och är en stor produktion.

— Jag ville skriva den här pjäsen för jag tycker att en nyliberal världsbild har präglat det offentliga samtalet och att den ekonomiska krisen överskuggar allting annat. Sverigedemokraterna är det enda partiet som talar om ideologi idag, och de tar väldigt många poäng på det.

För Andreas Boonstra är främlingsfientligheten i dagens samhälle en viktigare fråga än eurokrisen. Han har skrivit pjäsen ur ett vänsterperspektiv.

Politisk poäng

För mer än tio år sedan arbetade Andreas Boonstra för teatergruppen Scenario, när en kompis berättade att han och några andra startat en verksamhet i Gubbängen.

— Jag hade redan en teater inne i stan och tänkte att jag knappast behövde en lokal till. Jag följde med ut på ett möte och sedan hakade jag på. I början var det ganska förutsättningslöst. Alla som ville fick vara med, säger Andreas Boonstra.

Efter ett par år hade den nya teatern fått kulturstöd och kunde betala ut löner.

— I början var det en jakt på folk som var jäkligt bra, men som också var jäkligt panka eller inte hade många jobb.

För drygt 600 kvadratmeter betalar Moment en hyra på 260 000 kronor per år. Andreas Boonstra tycker att det är billigt jämfört med vad man får i innerstan.

Han tillägger att det finns en politisk poäng med att driva verksamhet där många bor:

— Det är på något sätt rättvist att de som bor inne i stan ibland måste åka ut till förorten. Det gör stan lite större på något sätt.

© Torgny Lilja (2013)

 


 

Gioconda Belli talar om förbjuden frukt

Garden of Eden

I sin senaste bok går Gioconda Belli tillbaka till när allting började.

Den nicaraguanska författaren Gioconda Belli svarade på frågor om litteratur och politik, när hon 5 maj föreläste på Santa Barbara City College i Kalifornien.

Sedan 1990 bor hon både i Santa Monica utanför Los Angeles och i Nicaraguas huvudstad Managua. Samtidigt som Gioconda Belli bidrar till att förbättra livet i den central­amerikanska republiken, har hon blivit en betydelsefull opinionsbildare till president Daniel Ortega.

— Hon talar ständigt om Nicaragua som ett problem, säger professor Francisco Rodriquez, en av initiativ­tagarna till föreläsningen.

Gioconda Belli är numera en opponent till Daniel Ortegas regim.

Landsflykt i Mexiko

Gioconda Bellis kamp mot Somozaregimen tvingade henne 1975 i landsflykt i Mexiko och Costa Rica. Hon återvände till Nicaragua 1979. År 1982 blev hon sandinisternas inter­nationella press­tales­person och två år senare republikens kommunikations­direktör. År 1987 gifte hon sig med sin tredje man, den amerikanske journalisten Charles Castaldi.

— Han såg väldigt bra ut, och jag blev förälskad. Det slutade med att jag sov med fienden, säger hon.

Institutionen för moderna språk, studentföreningen Sigma Delta My och förlaget Cengage Learning hade bjudit in Giconda Belli att tala en timme klockan 17:30 i det stora auditoriet på West Campus. Skogsbranden Jesusita, som började i bergen på andra sidan staden, släckte nästan samtidigt ljuset i byggnaden.

Medan en kammarorkester spelade på ålderdomliga instrument från Mapuche­folket i Chile i den ena sidogången försökte organisatörer och säkerhets­personal lösa elektricitetsproblemet på scenen. I det svaga ljuset från huvud­entrén äntrade Gioconda Belli slutligen podiet.

— Jag känner mig som i Nicaragua just nu, eftersom vi har apagón (ström­avbrott). Jag känner mig hemma, säger hon.

Gioconda Belli, som har hennafärgat lockigt hår, sätter sig bakom ett bord med en vit duk och några av hennes bästsäljande romaner. Kritiker har jämfört henne med Isabel Allende, Gabriel García Márquez och Laura Esquivel.

Rebellisk författare

Gioconda Belli debuterade 1972 med diktsamlingen Verse Sobre la grama, med vilken hon vann ett litteratur­pris vid universitetet i Nicaragua. Även om det finns många bra poeter i hennes hemland, funderade hon inte på att skriva dikter förrän hon var 22 år.

— Då började jag se dessa rader som gick genom mitt huvud. Jag blev publicerad ungefär 10 dagar efter det att jag börjat skriva. Det var en stor skandal, säger hon.

Gioconda Bellis tidiga lyrik hyllar kvinnlighet, skönhet och erotisk njutning. Hon tänkte aldrig att det kunde vara något märkvärdigt att skriva om män på samma sätt som de hade skildrat kvinnor i århundraden.

— Jag var rebellisk mot samhällets hyckleri, säger hon.

Gioconda Bellis andra diktsamling, Linea de fuego, vann 1978 den prestige­fyllda utmärkelsen Premio Literario Casa de las Américas, som är ett av de äldsta litteratur­prisen i Latin­amerika. Hon säger att en längtan att få ge uttryck åt flera personer fick henne att fundera på att skriv en roman.

— Jag tycker om hur mitt medvetande börjar arbeta. Det tar över. Jag ser saker i mitt huvud, när jag går hem på natten, säger hon.

Det faktum att hon inte vet hur en berättelse kommer att sluta får henne att vilja stanna kvar i den världen.

— Den svåraste boken jag har skrivit var mina memoarer, eftersom jag visste vad som skulle hända, säger hon.

Blod på gatorna

Memoarerna The Country Under My Skin, som utkom på spanska 2001, börjar när Gioconda Belli tränar för att bli gerillasoldat hos sandinisterna, som 1979 störtade Anastasio Somozas diktatur i Nicaragua.

Hon kommer ihåg att hon gick till universitetet och såg blod på gatan från ungdomar som nyligen spelat baseboll. Hon var väldigt rädd och hade själv en dotter.

— Jag tror inte jag ska göra det. Jag har ett barn, hade hon sagt till Camilo Ortega, som ville värva henne till gerillan.

— Eftersom du har ett barn, bör du göra det. Då behöver ditt barn inte göra det, hade revolutio­nären, som var yngre bor till Daniel Ortega, svarat.

Gioconda Belli anslöt sig till sandinisterna, lärde sig skjuta med en AK-47, smugglade vapen och diskuterade taktik med Fidel Castro. Sedan blev hon tvungen att gå i lands­flykt, eftersom den nicaraguanska regeringen hade upptäckt att hon arbetade för gerillan.

— Jag blev dömd i min frånvaro, säger hon och tillägger att domen aldrig verkställdes.

Pakt med djävulen

Gioconda Belli tycker inte att det bör bli fler revolutioner, eftersom de tillhör det förflutna. När hon får frågan om hur hon ser på Castro idag, svarar hon att han är för gammal nu och borde sluta påverka det som händer på Kuba.

— Man kan inte avskilja frihet från socialism. Det är en pakt med djävulen, säger hon.

Gioconda Bellis senaste roman, Infinity in the Palm of Her Hand, som utkom på spanska 2008, berättar om de första människorna i Edens lustgård. Det är hennes favoritbok bland dem hon själv skrivit, eftersom hon kunde vara roman­författare och poet på samma gång.

— Ni vet att jag tycker om barn. Den tog mig exakt nio månader att slutföra, säger hon.

Romanen återberättar Bibelns och apokryfernas skapelseberättelse. Gioconda Bellis parabel om Adam och Eva får oss att känna igen vår egen tid, samtidigt som hon omgestaltar föreställningar om syndafallet.

— Vi är skapelser av våra egna myter. Det handlar om Adam och Eva men också om var och en av oss, säger Giconda Belli.

Namnet på boken, som beskriver hur Eva håller i ett fikon, alluderar på William Blakes dikt ”Auguries of Innocence”. Eftersom Bibeln berättar hur Adam och Eva täckte sig med fikonlöv, kan det ha varit den sortens frukt som de åt.

— Jag har inte ändrat på handlingen. Min förbjudna frukt är ett fikon och inte ett äpple, eftersom mina efterforskningar visar att det inte fanns några äpplen i det här området, säger hon.

Skapelse utan skuld

Eva är inte bara en skapare av liv och konst; hon är också huvudpersonen i Gioconda Bellis version av berättelsen om de första människorna.

— Det är skapelsen utan skuld. När jag hörde berättelsen som barn, tänkte jag: Varför måste hon göra denna hemska sak? Jag bestämde mig för att ändra bilden. Eva får en uppenbarelse och inser att hon måste bita i frukten.

Gioconda Belli utmanar uppfattningen att kvinnan enligt Bibeln är underordnad mannen. Samtidigt infogar hon evolutionsteori i skapelseberättelsen.

— Edens lustgård är inte början. Jag tror på evolutionsläran, så jag bestämde mig för att ha det här överraskande slutet, säger Gioconda Belli.

Miguel Arana, ordförande för studentföreningen Sigma Delta My, sa innan föreläsningen att hon skapar en länk mellan Bibelns kreationism och Darwin. Han tillägger:

— Belli försöker rentvå Eva som en symbol för synd. Gud vet allt, så han vill att Eva ska fresta Adam att äta av den förbjudna frukten.

© Torgny Lilja (2009)

 


 

En kväll med James Ellroy

James Ellroy and Kate Schwab

James Ellroy tar emot utmärkelsen av programdirektören Kate Schwab.

Den amerikanske deckarförfattaren James Ellroy mottog 26 september utmärkelsen Ross Macdonald Literary Award inför ett hundratal åskådare på Victoria Hall Theatre i Santa Barbara i Kalifornien.

Ellroy är mest känd för sina kriminalromaner om Hollywood under 40- och 50-talen i den så kallade Los Angeles-kvartetten: Den svarta dahlian (1987), Den stora tomheten (1988), L.A. konfidentiellt (1990) och Vit jazz (1992).

Flera av böckerna har blivit filmatiserade. L.A. konfidentiellt från 1997 vann Oscarsutmärkelser både för bästa kvinnliga biroll (Kim Basinger) och för bästa manus efter förlaga (Brian Helgeland).

Utmanar den goda smaken

I sitt tacktal sa James Ellroy att han lärt sig skriva av Ross Macdonalds böcker om privatdetektiven Lew Archer.

— Jag lärde mig ta väldigt, väldigt stora berättelser och göra dem begripliga, sa Ellroy, när han iförd vit pikéskjorta och kakibyxor stod ensam framför publiken.

Upprepade gånger försökte Ellroy utmana den goda smaken. Han presenterade sig som kungen av amerikansk litteratur, drog en fräckis och slutade sitt anförande med att kalla sig själv marxist. Publiken svarade med ömsom applåder, ömsom skratt beroende på omständigheterna. Från första bänk­raden var det uppenbart att hans andedräkt luktade rödvin.

— Det här är böcker för hela familjen, om namnet på din familj är Manson­familjen, sa Ellroy.

Han beskrev även likheter mellan sin mamma Geneva Hilliker och Elizabeth Short, en ung servitris med skådespelardrömmar, som han porträtterar i sin genom­brotts­roman från 1987. Båda kvinnorna bodde i Los Angeles-området, där en okänd förövare brutalt mördade dem.

James Ellroy svarar på frågor från läsarna.

Programdirektören Kate Schwab överräckte utmärkelsen, en glasrelief. Hon berättade för publiken hur hon träffat Ellroy första gången i en bokhandel i Minneapolis för ungefär 16 år sedan, när han signerade romanen Vit jazz.

Årlig bokfestival

Ross Macdonald Literary Award går årligen ”till en författare från Kalifornien, vars verk höjer nivån för litterär briljans”. Ray Bradbury (2002), Dean Koontz (2003), Sue Grafton (2004), och Mark Salzman (2005) hör till tidigare pristagare.

Arrangörerna förväntar sig även att författaren ska hålla ett offentligt anförande. Kate säger att många känner sig hedrade av att tala inför en stor publik.

— De tycker det är häftigt på något sätt, eftersom skrivande är ett väldigt ensamt yrke, säger hon.

Kate flyttade för 13 år sedan från Indiana till Kalifornien för att öppna den första Borders-butiken i Santa Barbara. Till en början var hon biträdande chef för den lokala verksamheten, som omfattar bok- och skiv­försäljning.

Sedan blev hon huvudansvarig för butiken. Efter åtta år slutade hon som chef och började arbeta med marknadsföring. Samman­lagt var hon anställd 20 år på företaget, innan hon blev uppsagd i juni.

—Det gav mig en massa möjligheter att arbeta med bokfestivalen, säger Kate, som sitter i styrelsen för priskommittén.

Hon säger att hon trots detta inte har möjlighet att påverka styrelsens beslut om pristagare, eftersom det finns ett underutskott, som nominerar och utser författare. Under­utskottet består av tre eller fyra medlemmar: en anställd på Borders i Goleta, bibliotekschefen och Fred Klein.

— Han är den som startade festivalen för 10 år sedan, säger Kate.

Tidigare pristagare

Innan Fred Klein gick i pension, tillbringade han 30 år som vice verkställande direktör på förlaget Bantam Books, som har gett ut böcker av de tidigare pris­tagarna Ray Bradbury och Dean Koontz.

Fred Klein säger att nominerings­kommittén består av fyra till fem personer, som föreslår ett antal författare, som man röstar om för att utse en pristagare.

— När det gäller Sue (Grafton) och T C (Boyle), var det för att båda hade varit intresserade av festivalen från början, säger Fred Klein.

Kate Schwab har även träffat Bradbury, som skrivit science fiction-romanen Farenheit 451 från 1953. I många av USA:s grund­skolor ingår hans böcker i under­visningen.

Kate säger att Bradbury fortfarande är verksam, fast han är nästan 90 år gammal. Robert Crais, som bor i Los Angeles, var den förste som mottog glasreliefen ur hennes hand 2006.

— Han växte upp med Ross Macdonald, och jag tror att han kände sig väldigt hedrad över utmärkelsen, säger Kate.

Robert Crais skriver i ett e-postmeddelande: ”Jag kände mig enormt hedrad av att motta litteratur­priset till Ross Macdonalds minne. Bara att förknippas med Macdonalds namn är en ära i sig, inte enbart för att mannen är en av mina viktigaste och största förebilder, utan också för att hans bidrag till kriminal­genren i vid bemärkelse är allmänt erkänd.”

Kate tror att Susan Grafton också kände sig hedrad, eftersom hon på skydds­omslaget till romanen ”S” Is for Silence skriver att hon var pristagare 2004. Grafton kallar i sina böcker Santa Barbara för Santa Teresa för att visa vördnad för Macdonald, som också använde detta namn på staden.

Saknar mobiltelefon

Flera av James Ellroys verk har utkommit på svenska. James Ellroy tror att utmärkelsen kan hjälpa till att marknadsföra honom utomlands.

— Nu läser du mina romaner på engelska. Och när du åker tillbaka så berättar du för alla så att mina böcker blir utgivna i Sverige, säger Ellroy efter pris­utdelningen.

För att försäkra sig om att årets pris­tagare skulle närvara vid öppnings­ceremonin anlitade Kate Schwab en PR-agent, som kontaktade Ellroys förläggare, innan nominerings­kommittén fattade det avgörande beslutet.

— Ellroy har ingen e-postadress. Han har inte ens en mobil­telefon, säger Kate.

Santa Barbara Bay Foods och UCSB Arts & Lectures var sponsorer för före­läsningen, som började klockan 19:30 och varade mindre än en timme. Lokalen var inte fullsatt, såsom föregående år, när Tom Nolan, som skrivit en biografi om Macdonald, intervjuade T C Boyle inför publik.

Macdonald hette egentligen Kenneth Millar. Han föddes 1915 i Los Gatos i Kalifornien och dog 1983 i Santa Barbara. Hans första roman om Lew Archer utkom 1949.

© Torgny Lilja (2008)

 

Till toppen