Torgny Lilja, PhL

Kultur

McQueen skildrar värdighet
i slaveriets skugga

12 Years a Slave

Chiwetel Ejiofor (i mitten t h) gör en övertygande rollgestaltning som Solomon Northup.

”Jag vill inte bara överleva, jag vill leva”, säger Solomon Northup (Chiwetel Ejiofor) efter att slavhandlare kidnappat och sålt honom till en godsägare i sydstaterna i Steve McQueens nya film 12 Years a Slave. Tidigare hade huvudpersonen varit en fri medborgare, som levt med fru och två barn i Saratoga Springs i delstaten New York.

Året är 1841, när två vita män, Brown (Scoot McNairy) och Hamilton (Taran Killam), erbjuder den svarte snickaren Solomon Northup arbete som violinist i New York. Väl där övertalar de honom att följa med till Washington för att spela fiol på en cirkus. Under välkomstmiddagen drogar männen Solomon Northup, som vaknar upp kedjad till händer och fötter. Slavhandlare forslar honom sedan längs Mississippifloden till New Orleans på den amerikanska sydkusten. Här får Solomon Northup lära sig att hans namn är Platt, en förrymd slav från delstaten Georgia.

Efterfrågad handelsvara

Filmen bygger på verkliga händelser. I huvudstaden Washington, som inte tillhör någon delstat, var slaveri vid denna tidpunkt ännu tillåtet. Bomullsindustrin i söder gjorde slavar till en efterfrågad handelsvara, medan nordstaterna successivt avskaffade slaveriet i norr. Eftersom arbetskraften på plantagerna till största delen var av afrikansk härkomst, kom rasism att prägla godsägarnas inställning till slavväsendet. De såg sig inte sällan som en priviligierad överklass, som hade rätt att förtrycka människor med annan hudfärg.

Steve McQueens 12 Years a Slave hade premiär den 30 augusti på Telluride Film Festival i USA. Den brittiske filmskaparen, som tidigare regisserat Shame (2011) och Hunger (2008), har denna gång samarbetat med författaren John Ridley. Tillsammans har de gjort en angelägen film om slaveriets grymhet. Manuset bygger på Solomon Northups självbiografiska berättelse Twelve Years a Slave (1853), som Steve McQueen menar är en tidig föregångare till Anne Franks dagbok (1947).

Eftersom en vit man, David Wright, hjälpte Solomon Northup att skriva boken har den varit svår att genre­bestämma. Dessutom har sättet att klassificera litteratur förändrats över tiden. Boken utkom ett år efter Harriet Beecher Stowes bestseller Onkel Toms stuga (1852), med vilken den har vissa likheter. Man har ibland räknat Twelve Years a Slave till genren slave narratives, som består av före detta slavars berättelser om sina levnadsöden. Strukturen på Solomon Northups skildring är dock mer litterär, varför den även liknar Alex Haleys roman Rötter (1976) och Toni Morrisons fiktiva berättelser om svarta.

Egna upplevelser

Numera anser man att Solomon Northup oförvanskat återgivit egna upplevelser från tiden som slav. Eftersom en läsare måste tolka varje litterärt verk mot bakgrund av två horisonter, sin egen och författarens, blir Twelve Years a Slave en tidlös betraktelse över förtryckets mekanismer. Berättelsen har för många varit svårare att ta till sig än exempelvis Onkel Toms stuga, som betonar kristen kärlek ur ett allmänmänskligt perspektiv.

Både Onkel Tom och Anne Frank har kommit att tillhöra vår tids kultur­kanon, eftersom verken stödjer en dominerande ideologi, medan Twelve Years blivit förbigången i den ”väv som tillhandahåller både kritik och anvisningar angående mänsklighetens livsvillkor” (för att citera filmvetaren Olof Hedling från ett annat sammanhang). Denna brist på uppmärksamhet beror sannolikt på att Solomon Northup representerar en minoritetskultur.

Budgeten för filmversionen var på blygsamma 20 miljoner dollar. 12 Years a Slave tog sju veckor att spela in i New Orleans och på andra ställen i Louisiana, där Solomon Northup höll till. Att inspelningen skedde på dessa platser är inte oväsentligt för kopplingen mellan psykologi och geografi. Maaret Koskinen (DN 23/11 2012) hävdar att det ”alltid funnits en särskild spänning mellan filmen och arkitekturen”. Även i verkligheten rör vi oss i fantasin. Staden är inte bara en bestämd plats, utan också rörelse och tid. I filmen blir New Orleans ytterligare ett element som förbinder nutid med dåtid.

Sean Bobbit, som ansvarar för fotot i 12 Years a Slave, har använt formatet CinemaScope (2.35:1) för att få fram den rätta episka karaktären. En förebild för koloriten har varit den spanske konstnären Francisco Goya, som på 1700-talet skildrade brutaliteten under Napoleon­krigen. Patricia Norris har ritat aktörernas klädsel. De återgår delvis på autentiska förlagor som slavar haft, delvis på bildkonst och litteratur men även på jordprover från plantagerna. Färgerna är beigebruna för att illustrera människornas närhet till jorden. Sam­tidigt skiftar nyanser och detaljer i de olika klädedräkterna för att uttrycka klass­tillhörighet och person­lighet.

Dolda talanger

Michael Buster har lärt skådespelarna prata med amerikansk accent och olika varianter av sydstatsdialekt. Solomon Northup uttrycker sig som en bildad storstadsbo jämfört med gods­ägarna, som ser sig själva som överklass. Slaven äger på detta sätt ett socialt kapital, som de andra saknar. Men eftersom människorna omkring honom inte erkänner dess symboliska värde har han ingen nytta av det.

Plantageägaren Ford (Benedict Cumberpatch) köper slaven Platt och upp­täcker att denne har dolda talanger. Som tack för arbetet med att anlägga en kanal för att forsla timmer nedströms skänker Ford honom en fiol. Solomon Northup har svårare att komma överens med den rasistiske förmannen John Tibeats (Paul Dano), som ständigt trakasserar honom. Efter att ha blivit hotad med prygel, slår Solomon Northup slutligen tillbaka. Förmannen ber om förlåtelse men åter­kommer med några av sina vänner, som försöker lyncha den uppstudsige slaven.

För att rädda Platts liv säljer Ford honom vidare till Edwin Epps (Michael Fassbender), som menar att Bibeln ger honom och andra godsägare rätt att misshandla slavar som inte sköter sig. Edwin Epps har dock en favorit i den svarta flickan Patsey (Lupita Nyong’o), som han våldtar dagligen. Det får den försmådda godsägarfrun (Sarah Paulson) att vid upprepade tillfällen misshandla och förödmjuka Patsey. Godsägaren är i sin tur svartsjuk på alla män, som kommer i flickans närhet. Trots dessa svårigheter plockar hon mer bomull än någon annan.

Utdragen misshandel

Under en utdragen scen får vi se godsägaren piska Patsey, tills huden på hennes rygg blir till blodiga slamsor. Orsaken är att hon lämnat gården för att skaffa en bit tvål så att hon kan tvätta sig ordentligt efter de långa arbets­dagarna, något som godsägarfrun nekat henne. Misshandeln blir en vändpunkt för Solomon Northup, som bryter sönder sin fiol i vanmakt.

Kanadensaren Bass (Brad Pitt) kontrasterar mot övriga rollgestalter. Han är en av få vita med mänskliga karaktärsdrag. Han säger sig vara emot slaveriet, en åsikt som man vid den här tiden kallade abolitionism. Denna rörelse försökte åstadkomma ett tillägg till den amerikanska författ­ningen så att den förbjöd medborgare att hålla slavar. Abolitionisterna, som hade sitt ursprung hos kväkarna, fick dock sitt genombrott först på 1830-talet.

Kanske hade Bass läst Onkel Toms stuga, som utkom när Solomon Northup varit slav i mer än tio år. Brad Pitt passar dock inte riktigt för rollen, eftersom han, med Kerstin Gezelius’ ord om Meryl Streep (DN 9/11 2008), nått den ”punkt när riktigt stora karaktärs­skådespelare inte längre kan gömma sig i sina karaktärer, när deras skåde­spelarpersona slår ut deras roll­gestaltningar”.

En modern Job

12 Years a Slave handlar ytterst om hur begrepp och värden, som vi tagit för givna, en dag kan hamna utom räckhåll för oss. Den mäktiga staten som ena stunden varit god mot samhälls­medborgarna, kan i nästa ögonblick börja förtrycka minoriteter. Biopubliken förstår att det lika gärna kunde ha varit någon av dem som hamnat i denna fruktansvärda situation.  

Liksom det är angeläget att ta del av Anne Franks liv, är det viktigt att minnas Solomon Northups öde. Han är en modern Job, som förlorar allt utom sin värdighet. Trots svåra umbäranden förfaller han varken andligt eller moraliskt, även om han stundtals måste välja överlevnad framför moralen – ett tidlöst motiv som ofta återkommer i olika berättelser.

Varje bildruta i 12 Years a Slave är ett stycke poesi utan att försköna verklig­heten eller blunda för det råa. Hans Zimmers moderna tonskapelser ger ytterligare djup åt filmens universella tematik, som är aktuell även i vår tid: Människan behöver mer än arbete, mat och husrum för att kunna leva. Annars handlar det bara om att överleva.

© Torgny Lilja (2014)

 


 

Langseth växlar spår med ny film

Alicia Vikander

Alicia Vikanders gestaltning av en förlossningsdepression lyfter Hotell.

Erika (Alicia Vikander) har det som många kvinnor drömmer om: en inkomst­bringande karriär som inredningsarkitekt, en vacker våning, en omtänksam pojkvän och ett barn på väg.  

Det är upptakten till Lisa Langseths film Hotell, som hade premiär den 4 oktober. Liksom i förra filmen har Alicia Vikander huvudrollen.

Erika är van att planera både åt sig själv och åt andra, och hon har bestämt att hon ska föda med kejsarsnitt. Hon har inrett barnkammaren och beställt ett skötbord. Men det blir inte som hon tänkt sig. Barnet föds för tidigt med en hjärnskada.

Pojken måste stanna kvar på sjukhus en tid. Erika vill varken röra vid barnet eller se det. Sambon Oskar (Simon J. Berger) får ta på sig moders­rollen, medan Erika försöker hantera sin depression. Hon hamnar i gruppterapi, där hon möter andra som bär på trauman. Det är den modersfixerade Rikard (David Dencik), som är besatt av mayaindianer och tortyr, den bedagade Pernilla (Anna Bjelkerud), som drömmer om att ha sex med en helt främmande man, den skygga Ann-Sofi (Mira Eklund), som blivit mobbad och våldtagen, och den inbundne Peter (Henrik Norlén), som vill lämna sin fru.

Stora livsfrågor

Filmen tar upp ett antal stora livsfrågor. Av central betydelse är hotellmetaforen, som kan avse såväl det nyfödda barnets tillvaro som den vuxnes förmåga att skifta personlighet efter humör. Namnet på filmen syftar samtidigt på hur Erika och de andra grupp­medlem­marna på egen hand fortsätter terapin på olika hotell.

Hotell växlar in på det ena sticks­påret efter det andra, samtidigt som deltagarna visar prov på fantasi, när det gäller att lösa varandras problem. Fria associa­tioner genomsyrar en stor del av filmen, som undersöker vad en personlighet är. Erika måste fly från sin vardag för att hitta sig själv.

I en intervju med TT säger Lisa Langseth att hon alltid har ”grottat runt i frågor om vad som är ett jag, hur man blir den man har blivit och hur mycket man kan förändra sig själv”.

Detta är angelägna ämnen i en tid, då mycket handlar om yta, vare sig vi till­bringar dagen med “Dr. Phil” och ”Big Brother” eller med Facebook. Men man förväntar sig mer än en handling som liknar teves doku­såpor, där olika människor måste samarbeta i en sluten miljö.  

Knappast överraskande

Upplösningen på filmen är knappast överraskande, och man hade hoppats på någon form av twist. Alicia Vikanders rolltolkning lyfter ändå storyn, samtidigt som hon får god hjälp av de andra skådespelarna.

Genom att teamet använt steadicam, som ger operatören stor möjlighet att röra sig med kameran, kommer vi händelserna nära. Efter förlossnings­scenen flyttar sig bildvinkeln 180 grader runt Erika. Det tycks vara regissörens sätt att belysa huvud­personens villrådighet och oro i den situationen.

Hotell uppvisar likheter både med Sofia Coppolas film Lost in Translation, som utspelar sig i hotellmiljö, och med Lars von Triers film Idioterna, som porträtterar labila människor. Filmen rör vid ett antal tabubelagda ämnen, såsom foster­skada, perver­sion och psykisk ohälsa.

Terapideltagarna får hjälp att komma ur sin ångest genom att våga vara som de egentligen är. Det hade gagnat filmen om Lisa Langseths manus vågat ta ut svängarna mer.

© Torgny Lilja (2013)

 


Från fornfynd till actionhjälte

— vikingatiden är inne

HBO series Vikings

Betalkanalen History producerar tio nya avsnitt av tv-serien Vikings.

Med genomarbetad dramaturgi, kända skådespelarnamn och digital teknik har forntidens skandinaver fått nytt liv i en påkostad irländsk/kanadensisk tv-serie. Samtidigt turnerar en utställning om vikingar i Europa.

Den amerikanska betalkanalen Historys ägare meddelar att man beslutat göra tio nya avsnitt av dramaserien Vikings. Gustaf Skarsgård medverkar här vid sidan om den internationellt kände skådespelaren Gabriel Byrne. Redan nu kan svenska tittare glädja sig åt första säsongen, som går på HBO Nordic.

Allmänheten har alltid haft ett intresse för vikingatiden, men just nu befinner vi oss på en vågtopp. Det hävdar Jon Anders Risvaag, docent vid institutionen för arkeologi och kulturhistoria vid Norges teknisk-naturvetenskapliga universitet i Trondheim.

Spin-off från populärkultur

– Det finns inget enskilt fynd som förändrar bilden radikalt. Detta är bilder och tolkningar som har förändrats under lång tid. Mängden arkeologiska fynd är nödvändigtvis betydligt större än tidigare. Det har bidragit till att ge en mer komplex och nyanserad bild, säger Jon Anders Risvaag.

Han menar att det nyväckta intresset för fornhistoria är ett slags spin-off från populärkulturen. Detta gäller i synnerhet fantasygenren, som ofta anspelar på medeltid, vikingatid och Rom under antik tid.

– Det är säkert inte hela förklaringen, men man ska inte undervärdera ”romantiken”, våldet, dramat och utanförskapet under tidsperioden.

Samtidigt ligger det i sakens natur att en tv-serie av det här slaget förenklar innehållet för att anpassa det till dramaturgi och publik.

– Då blir det lätt så att vissa saker överdrivs och andra viktiga faktorer faller bort. Det får man bara leva med, säger Jon Anders Risvaag.

Starka gestalter

Michael Hirst, som tidigare skrivit manus till den Oscar-belönade filmen Elizabeth och tv-serien The Tudors, står även bakom Vikings. Eftersom den så kallade mörka tiden, som det handlar om, till stor del saknar skriftliga källor, kan ingen ge en hundra procent korrekt redogörelse för epoken.

– Vikings är ett drama skrivet och baserat på de bästa belägg och källmaterial som finns tillgängliga. Många av rollerna som Ragnar, Lagertha och Earl Haraldson bygger på riktiga människor eller på en sammanslagning av flera, säger Lynn Gardner, en av cheferna på History i New York.

Dramat handlar om Ragnar Lodbrok, en dansk viking som med en flotta på 120 skepp seglade uppför floden Seine, där han plundrade och belägrade Paris år 845.

– Till skillnad från tidigare filmer och dramer som karikerade vikingarna som barbarer, tittar inte tv-serien på deras kultur utifrån, utan genom vikinga­samhällets egna ögon, säger Lynn Gardner.

Stridsscenerna, den fornnordiska föreställningsvärlden och de starka roll­gestalterna har, enligt undersökningar, främst lockat en ung och medel­ålders manlig publik, men avsikten är att tv-serien även ska kunna attrahera kvinnliga tittare.

– Både män och kvinnor identifierar sig med alla roller inklusive Lagertha – Ragnars fru. Hon är en mycket stark kvinnlig gestalt, som också är mor, hustru och en vild­sint sköldmö, som tappert och självsäkert slåss bredvid sin man, säger Lynn Gardner.

En sköldmö är i mytologin en kvinna som valt att delta i strid. Förebilden för Lagertha finns möjligen hos historikern Saxo Grammaticus, som levde på 1200-talet.

– Min uppfattning är att det är en litterär gestalt, skapad på mycket svaga grunder, säger professor Rune Palm, som forskar i historiska språk vid Stockholms universitet.

Sköldmör förekom således inte i verkligheten.

Forntida högteknologi

Många kvinnor spelade istället en central roll genom att de hade ansvar för hemmet och gården i vikingasamhället. Det framgår av den svenska vandrings­utställningen ”We Call Them Vikings”, som just nu turnerar i Europa. Multimediaproduktioner, interaktiva stationer och en mängd fornföremål levandegör här historien.

Smycken och husgeråd men även vapen och hjälmar berättar på utställningen om skandinavernas vardag. Här finns även nygjorda kläder, ett rekonstruerat skepp i full skala och en replik av ett vikingasvärd, som man kan ta på.

Stålet i vikingarnas svärd var av förvånansvärt hög kvalitet. Tillsammans med lång­skeppen hörde de bästa svärden till medeltidens högteknologi. En teori är att en smedja i Nordeuropa använde degelstål som vikingarna förde med sig från våra dagars Afghanistan och Iran.

”We Call Them Vikings” är en samproduktion mellan Historiska museet i Stockholm och Museumspartner i Innsbruck. Utställningen finns just nu på National Museum i Edinburgh, där den fått namnet ”Vikings! The Untold Story”. Sedan väntar Historiska museet i Moskva och ytterligare museer i Europa och Nordamerika.

Modern design

Museumspartner har haft flera underleverantörer som svarat för utställningens design och interaktivitet. Till dessa företag hör Studio Exhibit i Wien.

– När vi planerade vikingautställningen arbetade vi i ett stort team med många intressanta idéer och skilda infallsvinklar. Detta måste vi samla till ett koncept och sedan förverkliga genom en design som motsvarar det vi sammantaget vill berätta, säger chefsdesigner Christina Zingerle på Studio Exhibit.

Till utställningskonceptet hör ett samspel mellan innehåll, arkitektur, interaktiva verktyg, information och underhållning.

– Vår målsättning har varit en vandringsutställning som inte präglas av montrar men ändå är flexibel, funktionell och genomkomponerad, säger Christina Zingerle.

Studio Exhibit har tidigare varit med och skapat utställningen om Ötzi, som finns på arkeologimuseet i Bolzano.

– Den största skillnaden mellan ”Ötzi – the Iceman” och ”Vikings” är att med Ötzi presenterar man en enda person, den tidsålder i vilken han levde, omständig­heterna kring hans upptäckt och hans ”andra liv” som började på 1900-talet. Vikings handlar om att presentera ett helt samhälle i Sverige och Skandinavien under vikingatiden, säger Christina Zingerle.

Lockar barnfamiljer

”We Call Them Vikings” öppnade 1 maj förra året på Drents Museum i holländska Assen, där drygt 72 000 besökare kom för att se föremålen i museets nya utställningshall.

– En av de viktigaste skillnaderna jämfört med en traditionell utställning är att digital interaktivitet lockar barnfamiljer, säger Vincent van Vilsteren på Drents Museum.

Med hjälp av tekniken kan man botanisera bland mängder av information, spela det fornnordiska spelet hnefatafl – ”kungens bräde”, se dokumentärer med mera.

– På Drents Museum har pedagogerna utvärderat utställningen, och de tar upp de interaktiva delarna som särskilt omtyckta av besökare. I Edinburgh har vi fått besökarreaktioner som är väldigt positiva till innehållet och utställningens berättelser, säger Li Kolker på Historiska museet i Stockholm.

© Torgny Lilja (2013)

 


Teatern som gör Stockholm lite större

Teater Moment i Gubbängen

Teater Moment har övertagit en gammal 50-talsbiograf i Gubbängen.

”Kris” är namnet på Andreas Boonstras nya uppsättning på teater Moment i Stockholmsförorten Gubbängen. Han har själv skrivit manus och regisserat pjäsen, som utspelar sig på Ekerö i Mälardalen.

Lokalerna, där Moment håller till, är en biograf från 50-talet. Skylten ”City” hänger kvar på den brandgula väggen utanför entrén på Gubbängstorget, fastän biografen upphörde redan 1973 – samma år som Andreas Boonstra föddes.

Två scener

Fem trappsteg innanför ytterdörrarna av glas leder upp till fyra mahognyfärgade innerdörrar, där vaktmästarna förr brukade stå och riva biobiljetter. Bakom entrén finns ännu delar av den gamla salongen med röda plyschklädda stolar.

– Här har vi själva hjärtat, säger Andreas Boonstra när vi kommer in i stora scenens salong. Den har 100 sittplatser. Lilla scenen har 35 sittplatser.

Hans ljusa ansikte kontrasterar mot de svarta kläderna. Den blonda luggen sträcker sig mot höger kindben, och det stripiga håret på hans vänstra sida döljer örat ner till snibben, där det sitter en blank metallring.

Teatern har tre till tio anställda.

– Det är jag, Anna och Pontus. Skådespelare anställer vi per projekt, säger Andreas Boonstra.

Anna Stigert är producent och Pontus Stenshäll är konstnärlig ledare och regissör.

Tre till fyra produktioner

Andreas Boonstra slår sig ned i en brun skinnsoffa mitt emot fönstret längst in i den smala logen. Han bär skinnjacka och urtvättade svartgrå jeans, som täcker skaften på hans spetsiga boots. På fingrarna glänser tre ornamenterade silver­ringar.

Moment brukar göra tre till fyra produktioner per år. Det är vad budgeten medger. ”Kris” har åtta anställda och är en stor produktion.

– Jag ville skriva den här pjäsen för jag tycker att en nyliberal världsbild har präglat det offentliga samtalet och att den ekonomiska krisen överskuggar allting annat. Sverigedemokraterna är det enda partiet som talar om ideologi idag, och de tar väldigt många poäng på det.

För Andreas Boonstra är främlingsfientligheten i dagens samhälle en viktigare fråga än eurokrisen. Han har skrivit pjäsen ur ett vänsterperspektiv.

Politisk poäng

För mer än tio år sedan arbetade Andreas Boonstra för teatergruppen Scenario, när en kompis berättade att han och några andra startat en verksamhet i Gubbängen.

– Jag hade redan en teater inne i stan och tänkte att jag knappast behövde en lokal till. Jag följde med ut på ett möte och sedan hakade jag på. I början var det ganska förutsättningslöst. Alla som ville fick vara med, säger Andreas Boonstra.

Efter ett par år hade den nya teatern fått kulturstöd och kunde betala ut löner.

– I början var det en jakt på folk som var jäkligt bra, men som också var jäkligt panka eller inte hade många jobb.

För drygt 600 kvadratmeter betalar Moment en hyra på 260 000 kronor per år. Andreas Boonstra tycker att det är billigt jämfört med vad man får i innerstan.

Han tillägger att det finns en politisk poäng med att driva verksamhet där många bor:

– Det är på något sätt rättvist att de som bor inne i stan ibland måste åka ut till förorten. Det gör stan lite större på något sätt.

© Torgny Lilja (2013)

 

Till toppen